Lätta ditt hjärta, Karin Wahlberg
  • Om Än finns det hopp: ”Det går nästan att höra frasandet av uniformerna och känna doften i korridorerna. Jag sträckläser romanen på ett dygn och längtar redan efter nästa del för att få se hur det går för huvudpersonerna.” Skånska Dagbladet
  • Om Livet går vidare: ”En roman som jag har längtat efter och som inte bara infriar mina förhoppningar utan dessutom fördjupar ett varmt och empatiskt romanprojekt.” Östgöta Correspondenten
  • Följ med till 1956 och möt doktorer och doktorinnor, sköterskor och hemmafruar, biträden, barnmorskor och patienter i kretsen kring Ekstads lasarett!
  • Av författaren till de älskade sjukhusdeckarna med polisen Claes Claesson, den hyllade Cancerland samt till romanerna Än finns det hopp och Livet går vidare!
  • Antal sidor 398 (E-bok)
  • Antal sidor 400 (Inbunden)
  • Art.nr 24240 (Inbunden)
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2018
  • Förlag Bonnier Audio, 2018
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2018
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • ISBN 9789146233541
  • ISBN 9789176515839
  • ISBN 9789146233534
  • Serie Lasarettet
  • Serie Lasarettet
  • Serie Lasarettet
  • Tid 17 timmar uppläsning
  • Uppläsare Anna Maria Käll
  • Utg.år 2018
  • Utg.år 2018
  • Utg.år 2018
Lätta ditt hjärta, Karin Wahlberg

Lätta ditt hjärta

249 kr 169 kr 169 kr
  • Om Än finns det hopp: ”Det går nästan att höra frasandet av uniformerna och känna doften i korridorerna. Jag sträckläser romanen på ett dygn och längtar redan efter nästa del för att få se hur det går för huvudpersonerna.” Skånska Dagbladet
  • Om Livet går vidare: ”En roman som jag har längtat efter och som inte bara infriar mina förhoppningar utan dessutom fördjupar ett varmt och empatiskt romanprojekt.” Östgöta Correspondenten
  • Följ med till 1956 och möt doktorer och doktorinnor, sköterskor och hemmafruar, biträden, barnmorskor och patienter i kretsen kring Ekstads lasarett!
  • Av författaren till de älskade sjukhusdeckarna med polisen Claes Claesson, den hyllade Cancerland samt till romanerna Än finns det hopp och Livet går vidare!

Karin Wahlbergs NYA efterlängtade roman!

På lasarettet i Ekstad, liksom på de flesta andra sjukhus i landet, är sjuksköterskebristen stor vintern 1956. Avdelningsföreståndaren Greta Åkerblom har annonserat länge men ännu inte hittat någon duglig. Det är nya tider nu, konstaterar hon och hennes väninna Louise, som är rektor för sjuksköterskeskolan. De unga kvinnorna vill inte arbeta så som vi gjort. De vill ta hand om barnen och vårda hemmet och putsa på maken. Det sista skrattar de båda ogifta kvinnorna gott åt.

Några veckor senare har Greta dock hittat en ny sköterska. En sträng kvinna som stundtals får Greta att känna sig som en nervös elev, snarare än en erfaren föreståndare. Detta är dock inte allt den nyanställda ställer till med. Snart är situationen ohållbar, men Greta vet inte hur hon ska lösa den utan att själv råka illa ut. För vem ska hon våga lätta sitt hjärta? Det borde vara söta Louise, de har varit vänner i åratal. Men trots detta faktum anar inte Greta att även Louise i alla år burit på en oerhörd hemlighet.

Greta och Louise, den nyutbildade barnmorskan Stina Åkerlund, doktorinnan Nancy Brandh, patienten Sonja Bengtsson och hennes lilla dotter Marianne – när 1956 börjar lida mot sitt slut har livet förändrats för många i kretsen kring Ekstads lasarett ...

Läs mer

Är den här boken något för mig?

  • Antal sidor 398 (E-bok)
  • Antal sidor 400 (Inbunden)
  • Art.nr 24240 (Inbunden)
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2018
  • Förlag Bonnier Audio, 2018
  • Förlag Wahlström & Widstrand, 2018
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • ISBN 9789146233541
  • ISBN 9789176515839
  • ISBN 9789146233534
  • Serie Lasarettet
  • Serie Lasarettet
  • Serie Lasarettet
  • Tid 17 timmar uppläsning
  • Uppläsare Anna Maria Käll
  • Utg.år 2018
  • Utg.år 2018
  • Utg.år 2018

Läs ett utdrag ur Lätta ditt hjärta

Februari månad. Vinterlovet stod för dörren. Barnen klippte snöstjärnor.

”Det passar att göra i dag”, sa skolfröken och gjorde en gest mot fönstret medan hon samtidigt höll upp ett vitt papper.

Där ute föll snön. Stora flingor landade lugnt och fint och bildade mjuka drivor.

Marianne Bengtsson gick i andra klass och satt vid skolbänken och tänkte att det var så innerligt vackert att man kunde låtsas att allt det vita och rena tog bort oron i magen. Hela världen blev i stället inbäddad i bomull och det onda krympte till en pytteliten klump. Var inte längre värsta sortens ont, den som kom ibland när hon var ensam och som gjorde att hon fick vika sig dubbel. Det hände nattetid. Ett knip som blev värre och värre tills hon tvingades vakna mitt i en dröm och slå upp ögonen. Fick lägga sig på sidan med knäna uppdragna mot magen och stirra ut i mörkret en lång stund och försöka tänka på något roligt, som vad Kristina Brandh och hon skulle hitta på dagen därpå. Sedan. När en ny dag kommit.

Till slut somnade hon om. Oftast. Och det onda var i bästa fall borta på morgonen. Hon sa i varje fall inget till sin mamma, om hon var hemma. Och inte till pappa heller. Det gick ju över av sig själv. Det gör det mesta, skojade mamma en gång när hon snubblat och skrubbat sig på bägge knäna. Går över.

Jag undrar det, tänkte hon ibland. Det finns minsann sådant som inte går över, det hade hon allt begripit fast hon bara var åtta år.

I dag var det lördag och de gick bara halv dag i skolan. Fröken tyckte att de kunde göra något extra trevligt eftersom det var skollov nästa vecka. Klippa snöstjärnor och ta hem till deras mammor var väl en utmärkt bra idé, sa hon och berättade att för inte alltför länge sedan hade det hetat kokslov, i stället för vinterlov eller februarilov, eftersom man behövde spara på eldningen i skolan. Det gick åt rysligt mycket koks att elda med när det var som kallast. När kylan bet och ullstrumporna var på och en del mammor tvingade barnen att smörja in kinderna med Nivea för att de inte skulle få frostskador. Marianne tillhörde dem som inte kom undan Nivean. Inte om mamma var hemma, och det var hon för det mesta.

Men ibland behövde mamma ligga på lasarettet några dagar och få blod eller sprutor mot det onda i skelettet. Efter det kom hon hem igen. Men man visste inte riktigt när, för allting kunde ändra sig snabbt, förklarade mamma en gång.

Vilken tur att de hade en så snäll skolfröken! Marianne vred sig mot sin bästis Kristina. Kristina tittade tillbaka och de log mot varandra i smyg. Klippa snöflingor av papper var himla mycket bättre än att ha räkning. Och så kunde de träffas hur mycket som helst under lovet.

Inga läxor att göra vid köksbordet. Slippa räknebok, skrivbok, penna och suddgummi. Leka länge både utomhus och inomhus. Pulsa i snön, kasa på skidor eller åka skridskor och försöka göra piruetter, göra nya kläder till klippdockorna, även om både hon och Kristina egentligen var för stora för att leka med pappersdockor.

Det fanns så himmelens mycket att göra! Om nu inte något hemskt inträffade, förstås. Det där med lasarettet. Om det skulle bli värre med mamma. Hon sköt undan gruvligheterna och tittade i stället noga på frökens långa och smala fingrar som hon höll högt så att alla kunde se när hon visade hur de skulle vika pappersarket och sedan klippa små och stora hål, som små jack eller trianglar, så skulle det bli som på riktiga snökristaller när man vecklade ut papperet.

Fröken hade redan delat ut papper och trubbiga saxar till alla och dessutom hängt tre stjärnor i fönstret så att de kunde se hur fint det blev. Någon drog in snor, en annan hostade till men ingen vare sig fnissade eller knuffades eller skrapade med fötterna. Blev det för mycket oväsen kunde fröken ändra sig med ens och föreslå att de skulle ta upp matteböckerna i stället, hemska tanke. Fröken gick långsamt runt mellan bänkarna och hjälpte dem med klippandet. Hennes klackar hördes mot golvet. Lugna steg. Det gällde att hålla tungan rätt i mun. Blev det en för stor bit var det för sent att göra något åt det. Några i klassen kunde knappt använda saxen. Georg hade alltid en snorränna under näsan och var fumlig, men å andra sidan väldigt duktig på att räkna. Fröken gick fram till honom. Hämtade ett nytt papper och vek åt honom, det första papperet hade han lyckats tufsa till så att det inte kunde bli en snöstjärna hur mycket man än ansträngde sig. Mest en knölig boll.

Marianne sneglade på honom. Det gjorde Kristina också. De vågade inte vrida huvudena och blåglo för då skulle de få en tillsägelse, det visste de. Var och en ska sköta sitt, det sa fröken ofta. Och att det var fult att skvallra. När de skulle hjälpas åt sa fröken till om det: ”Nu kan ni hjälpa varandra.” Hon talade alltid om hur allt skulle vara. Nu visade hon Georg hur han skulle göra med saxen.

Så blev det till slut dags att veckla upp de vita arken.

”Åh, så fina era snöstjärnor är!” sa fröken när de visade upp dem.

Marianne var väldigt nöjd med sin. Kristinas var också fin. Lullys var nog allra finast. Hon hette egentligen Louise och var duktig på allt, läste och räknade och sydde och hoppade högt i gymnastiken, och hade klippt fram massor med pyttesmå hål som på riktiga snökristaller.

De fick sedan gå fram i tur och ordning och sätta i vit sytråd i ena udden på stjärnan så att de kunde hänga upp dem i ett fönster när de kom hem.

Mamma kommer säkert tycka att den är fin att titta på när hon ligger och vilar sig och kanske har lite långtråkigt, tänkte Marianne.

Mamma hade varit hemma från lasarettet ganska länge nu och det var svårt att tänka sig att hon inte skulle stanna hemma för alltid och att allt inte skulle bli som förr. Men man visste förstås aldrig. Det var det som var det värsta.

Fler böcker av samma författare

Just-nu-pris

Må-gott-läsning