Vår egen lilla hemlighet, Ninni Schulman
  • En socialsekreterare anmäls försvunnen av sin make …
  • Om hot och hat, makt och maktlöshet. Och om en kärlek som trotsar allt!
  • Ett NYTT skrämmande fall för journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund!
  • Av författaren till Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta och Svara om du hör mig!
  • Ninni Schulmans populära deckare har sålts i över 300 000 exemplar!
  • Ninni Schulman kommer att delta i Crimetime Gotland i augusti!
Vår egen lilla hemlighet, Ninni Schulman

Vår egen lilla hemlighet

249 kr 169 kr 169 kr
  • En socialsekreterare anmäls försvunnen av sin make …
  • Om hot och hat, makt och maktlöshet. Och om en kärlek som trotsar allt!
  • Ett NYTT skrämmande fall för journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund!
  • Av författaren till Flickan med snö i håret, Pojken som slutade gråta och Svara om du hör mig!
  • Ninni Schulmans populära deckare har sålts i över 300 000 exemplar!
  • Ninni Schulman kommer att delta i Crimetime Gotland i augusti!

En kvinna försvinner i den värmländska vårkvällen …

Den senaste tidens kvinnoöverfall har satt skräck i hela Hagfors. Offren har varit i olika åldrar. Den yngsta nitton och den äldsta femtioett. Inte ett överfall till, tänker kriminalinspektör Petra Wilander när hon sent en vårkväll svarar. Vi har fått in ett larm om en försvunnen kvinna. Hon har inte synts till sedan i eftermiddags. Anna-Karin Ehn heter hon. Jobbar på socialen. Maken där hemma är orolig. Och med tanke på det som hänt på senaste tiden kan man ju förstå honom …

När journalisten Magdalena Hansson beslutar sig för att kontakta socialsekreteraren Anna-Karin Ehn om en orosanmälan om barnmisshandel som hon gjort om en klasskompis till sin son får hon inget svar. Snart förstår hon varför. Anna-Karin Ehn är nämligen försvunnen.

Trots att hennes kropp vägrar fungera som den ska tar Petra Wilander på sig ansvaret för utredningen.  Är Anna-Karin hotad i sin egenskap av socialarbetare? Kanske är det samma person som överfallit de andra Hagforskvinnorna som den här gången gått ännu längre och fört bort sitt offer? Eller har Anna-Karin några fiender privat?

Så ringer plötsligt Torsten Ehn och berättar att han hittat sin hustrus bil, övergiven på en skogsväg, fylld med mörka spår av blod …

Läs mer

Är den här boken något för mig?

Läs ett utdrag ur Vår egen lilla hemlighet:

Bulldoften låg tung och söt i hela huset och Christer kände plötsligt hur hungrig han var.

”Är Keith hemma?” frågade han. Andrea skakade på huvudet. ”Han jobbar”, sa hon. ”Men vad vill ni?” Christer bestämde sig för att gå rakt på sak. ”Socialen har ju fått in en orosanmälan när det gäller era barn.” ”Ja?” mumlade Andrea ner i bordsskivan. ”Och i går fick ni besök av en socialsekreterare, Anna-Karin Ehn.” ”Nej, det fick vi inte”, sa Andrea och tittade upp. ”Enligt hennes kalender skulle hon göra ett hembesök här klockan tre i går. Men hon var alltså inte här?” ”Nej. Hon kom aldrig.”

Två småpojkar tittade fram i dörröppningen utan att säga något, förvillande lika, med samma självlockiga bruna hår. Det kunde bara skilja något år mellan dem. I rummet intill låg en större pojke raklång på mage framför tv:n med en spelkonsoll i händerna. Han var så upptagen att han inte ens verkade ha märkt att de hade besök.

”Hur många barn har ni?” frågade Betty till slut när den minsta knatten kom intultande med en tung blöja hängande mellan benen.

”Fyra”, sa Andrea. ”En flicka också som inte är hemma än.”

”Vill ha”, sa pojken och sträckte sig efter bullarna på diskbänken. ”Nej, har jag sagt. Det är till Marios klass.” Andrea plockade upp honom i famnen, satte honom i knäet och vände sig sedan till Betty och Christer igen.

”Ska en ha ska alla ha och då blir det inget kvar. Man måste vara lite hård ibland.” Christer nickade.

”Om jag förstår dig rätt nu hade ni ett möte bokat i går, men ingen kom.”

                      ”Precis.”

Plötsligt slogs ytterdörren igen. Pojken i Andreas famn lutade kinden mot hennes hals och satte tummen i munnen. ”Keith”, ropade Andrea ut mot hallen. ”Vi har besök här. Polisen.”

Keith gjorde sig ingen brådska, de hörde hur han snörade av sig skorna och gick in på toaletten. Vattenkranen spolade länge och väl, ett badrumsskåp öppnades och stängdes. Men till slut dök han upp, fyllde nästan hela dörröppningen.

”Och vad gör ni här om jag får fråga?” Utan att vänta på svar gick han fram till diskbänken och plockade åt sig två bullar. Den ena stoppade han direkt i munnen.

Andrea strök pojken hon hade i famnen över ryggen. ”Anna-Karin Ehn, hon som skulle ha kommit hit i går, är anmäld försvunnen”, sa Christer.

Andrea ändrade ställning på andra sidan bordet, tryckte pojken hårdare intill sig.

”Det var värst”, sa Keith och började äta stora tuggor av den andra bullen. Andrea strök pojken över håret, sneglade på Keith som nu var inne på sin tredje bulle.

”Det var för jävla märkligt”, sa Keith. ”Det må jag säga. Men vad har det med oss att göra?”

”Vi försöker få en bild av vad hon gjorde i går”, sa Christer. ”Men här var hon alltså inte.”

”Det stämmer bra.”

”Vad gjorde du i går eftermiddag?”

”Hur så?” sa Keith och slog ut med handen. ”Vi var här hemma bara. Vi skulle ju få besök.”

”Hela dagen?” frågade Christer. ”Nån som kan intyga det?” Andrea och Keith såg på varandra.

”Nej, det vet jag väl inte direkt”, sa Keith.

Ytterdörren öppnades igen och det blev tyst i köket.

”Zelda?” sa Andrea. Det kom inget svar, men snart tittade en flicka in i köket.

”Kom in och hälsa på poliserna”, sa Keith. ”Visa nu att du kan vara lite artig.” Zelda gick tyst in och sträckte fram en hand. Den darrade till när Christer tog den. Hon hade en huvtröja på sig, med huvan uppdragen, ljusrosa läppstift. En kopia av sin mamma.

”Du behöver inte vara rädd”, sa Betty. ”Vi pratar lite med din mamma och pappa bara.”

”Så där, nu kan du gå in på ditt rum”, sa Keith.

Lika tyst som hon kommit lämnade Zelda köket.

”Ni hörde inget från Anna-Karin Ehn?” frågade Betty sedan. ”Hon ringde inte och förklarade att hon fått förhinder?” Andrea kikade upp på Keith och skakade sedan på huvudet med läpparna mot pojkens bakhuvud.

”Och ni ringde inte heller för att se vart hon tagit vägen?” sa Christer.

”Jo”, sa Andrea samtidigt som Keith fnös: ”Varför skulle vi det?”Andrea lutade pannan mot pojkens hjässa när Keith såg på henne.

”Ringde du henne?” sa han. ”När gjorde du det?” Han torkade irriterat bort några pärlsockerfrön som fastnat i mungipan med ena tummen.

”Jag ville väl ha det gjort, medan vi ändå väntade.”

Keith såg på Christer och Betty och skakade på huvudet.

”Den där soctanten lät som en riktig surkäring på telefon, så jag var rätt glad att hon inte kom hit.”Sedan lade han till: ”Fast det lät ju otrevligt det här med att hon är förvunnen. Verkligen.”

Christer insåg att de inte skulle komma så mycket längre här. Innan de åkte tillbaka till polisstationen fick de kolla med grannarna om någon sett till Anna-Karin. ”Vi hör kanske av oss igen”, sa han och reste på sig.  

”Ni är så välkomna”, sa Keith efter dem när de gick ut genom dörren.

Fler böcker av samma författare

Just-Nu-Pris