Lars Mytting gjorde stor succé för ett par år sedan med faktaboken Ved. Därefter kom romanen Simma med de drunknade på svenska som bl.a. nominerades till Årets Bok 2016. Nu är han äntligen tillbaka med ännu en gripande roman – Systerklockorna.

För de som inte känner till dig, berätta kort om dig själv.
Född 1968, uppvuxen på landsbygden i Gudbrandsdalen, arbetet som lokaltidningsjournalist i många år, därefter några år på förlag innan jag börjad eskriva på heltid. Bor i Elverum tillsamamns med min fru Tuva och två döttrar, en skogskatt och tre gamla bilar.

Och nu är du aktuell med romanen Systerklockorna. Berätta om den.
Den utspelar sig under 1880-talet i ett samhälle där gamla och nya tankar och idéer strider mot varandra. Bygdens kyrka är så gammal och kall att en gamling faktiskt fryser ihjäl under mässan och det får prästen att vilja riva kyrkan för att bygga en ny. Men en ung kvinna från en gård i närheten protesterar. Det är nämligen hennes familj som en gång skänkt kyrkklockorna till kyrkan. Klockorna sägs ha sin egen vilja och kan ringa av sig själva för att varna för fara.
Först och främst utvecklar sig detta till en berättelse om kärlek och svek, men Norge 1880 var också fullt av särdrag, vidskepelse och hårda levnadsförhållanden vilket påverkar historien och dess utveckling till ett drama som bara hade kunnat uppstå där och då.

Hur fick du idén och inspirationen till den boken?
I min hembygd, Ringebu, har det i århundranden funnits en sägen knuten till kyrkklockorna som döpta till minne av två systrar som var det vi idag skulle kalla för siamesiska tvillingar. På samma som sätt som tvillingarna var sammavuxna skulle också kyrkklockorna hänga samman för evigt och aldrig skiljas från varandra. Men idag hänger bara en av klockorna kvar, den andra togs bort.
Jag tänker att sägner likt dessa har en väldigt kraft och ville se om jag kunde få med den kraften in i ett par karaktärer i en roman. Och kanske också skapa en vacker familjesaga.

Många svenska läsare känner säkerligen till dig efter succén Simma med de drunknade. De som läste och älskade den, kommer de känna igen sig i Systerklockorna?
Det tror jag absolut, även om detta är en mer renodlad historisk roman. I Simma med de drunknade var ett av temana hur det som hänt i tidigare generationer fortsätter att påverka dess släktingar långt in i framtiden, men här befinner vi oss enbart i den framtiden. Men miljöerna i Systerklockorna, och min syn på vilket speciellt land Norge var under 1880-talet har gett rum till med humor i den här romanen, men också till ett väldigt stort allvar.

Från faktaboken Ved till romanen Simma med drunknade som utspelar sig i modern tid och så nu Systerklockorna som utspelar sig under sent 1800-tal. Är det ett medvetet val att hoppa mellan genre och tidsepoker? 
Nej, egentligen inte. För en roman växer idéerna fram gradvis. Jag kan börja skriva på en historia och sen märka att den glider över och blir något annat på vägen. Ved var en tillfällig idé som jag egentligen inte trodde skulle få så många läsare, men så slutade det med att den istället förändrade mitt liv.

Vad är svårast – att skriva en faktabok eller en roman?
De uppför sig helt olika under arbetsprocessen. Romanen kommer ständigt växa, utforska sig själv och söka sig till nya ställen. Med faktaboken vet man någorlunda var gränserna för temat går, men där handlar det med mer om att använda förstoringsglas och hitta de små, överraskande anslutningarna för temat.

Vad gör du helst när du inte skriver?
Det måste vara något konkret. Som att mecka med gamla motorcyklar, fiska, tvätta bilen, klippa gräset, fälla träd och liknande. Jag tycker om att göra saker där jag ser resultatet på en gång.

Slutligen: har du något riktigt bra boktips att dela med dig av? Någon bok som alla borde läsa?
Cormac McCarthys tre böcker om gränstrakterna mellan USA och Mexiko är fantastiska. De är inte lättlästa men storartade.
Annars vill jag slå ett slag för gamla goda Daphne MuMauriers Rebecca. En av de mest spännande böcker jag läst.