1949. Tioårige Nils är rödgråten och snorig när han ser på mamma Siv och skriker ”Jag hatar dem, hatar allihop!” Siv ser in i Nils ögon, grumliga av tårar. Spräckliga är de, som ett fågelägg. En blandning av hennes bruna ögonfärg och Nilas gröna. Nej, hon får inte tänka på Nila. John är den far Nils känner till. Nils snörvlar, varför är han så retad av sina skolkamrater?  Det är inte första gången. Inte långt senare hittar Siv hans smutsiga byxor, gömda längst in under sängen, med fläckar av intorkat blod. Det gör henne ont. Hon känner sig otillräcklig som mamma, och undrar hur ska hon kunna hjälpa honom. Ska hon få byxorna rena eller kasta dem? Kanske kan en fläckkula av blekjord få bort fläckarna?

Siv stretar ihärdigt på gården där hon lever med maken John. Det är tungt och slitigt. Hon börjar ledsna på livet som hemmafru och känner ingen riktig lust till någonting. Tankarna på Nila gör sig ständigt påminda och det som hände den där sommaren för elva år sedan …

Hon längtar efter att på nytt få arbeta. Till slut tar hon åter jobb i skogshuggarkojan. Där ska hon lära upp Märta, en ung skojfrisk och lättsam kocka helt utan erfarenhet. Men kanske kan Siv i henne få en vän?

Men snart gör sig hemligheter påminda och hotar att förändra allt – både för Siv och hennes familj …

2022. Eva åker till skogsbolagets lokalkontor i Djupsele för att jobba då sonen Vilgot har höstlov. Här mår hon bra, här känner hon lugnet, långt ifrån storstadsstressen. Här finns dessutom skogen och släktbanden. Det som hände förra vintern med skogen och avverkningen har hon lämnat bakom sig.

Men samtidigt fortsätter Vilgot att fortsätta kampen mot skogsbolaget tillsammans med några andra miljöengagerade ungdomar.  Det de gör får oönskade konsekvenser och leder till att hon och sonen kommer på kollisonskurs. Hon vill inte ha något mer bråk om skogen. Men kan Eva ens jobba kvar?

Samtidigt fortsätter hon att forska i sin släkts historia. Ska hon äntligen få reda på sanningen om sina släktingar?