NY drabbande och underhållande roman av älskade Liane Moriarty!

Under en flygning mellan Tasmanien och Sydney reser sig plötsligt en äldre kvinna upp och börjar tala om för de andra passagerarna, i tur och ordning, när och hur de kommer att dö … ”Liane Moriarty har överträffat sig själv” skriver Publishers Weekly, och vi håller verkligen med, läs och låt dig fängslas av denna tankeväckande och underhållande roman!

Efteråt är det ingen som kommer att minnas att de såg den äldre kvinnan gå ombord på planet. Ingenting med hennes utseende eller uppträdande fick någon av de andra passagerarna att höja ögonbrynen. Där och då väcker hon ingen uppmärksamhet, det var ingen man lade märke till.

Planet blir försenat och några av passagerna börjar klaga och sucka högljutt, ett barn börjar skrika, någon ringer ett telefonsamtal i frustration över förseningen, men ingen kommer att minnas att de hörde damen yttra ett enda ord under förseningen.

Damen reser ensam. Efteråt kommer man att vara osäker på hennes ålder. Det ensamåkande minderåriga barnet bland passagerarna kommer att beskriva henne som ”en mycket gammal dam”. Det medelålders paret beskriver henne som ”en medelålders dam”. Kanske är det hennes grå hår som tveklöst placerar henne i kategorin ”dam”. Hon är liten och nätt och klädd i en grön och vitmönstrad blus med krage. Hon har en silverbrosch fäst vid bluskragen, som hon ofta rör vid, som för att se om den fortfarande är kvar.

Senare kommer damen att talas om som ”Dödsdamen”, på det försenade planet från Hobart till Sidney. Hon som först inte drog några blickar till sig, inte förrän hon gör det hon gör …

Fyrtiofem minuter efter start är stämningen ombord på planet lugn. Ett lätt tilltugg har serverats och brickborden har åter fällts upp, några av passagerna sover, andra knappar på sina mobiler, besättningen småpratar med låga röster om helgens planer.  Det är då damen knäpper upp säkerhetsbältet och reser sig, tar ett steg ut i gången och står sedan blickstilla. ”Jag räknar till tre”, säger hon med låg, klar röst.

Sedan vänder hon sig om, sträcker ut en arm och pekar rakt mot en av passagerarna. ”Jag förväntar mig  … en massiv stroke. Sjuttiotvå års ålder.” Hon går vidare till nästa rad och fortsätter uttala dödsdomar till alla, hur de kommer att dö: Ett nygift par på smekmånad. En utmattad mamma med två små barn. En ung man på väg hem från sin bästa väns begravning. En sjuksköterska som ser fram emot pensionen. Vissa får veta att de kommer att leva ett långt liv, andra att de bara har månader kvar.

När planet till slut landar, har livet förändrats för människorna ombord. Vem var den mystiska kvinnan? Ett medium? En bedragare? En galning? Oavsett vad så får hennes ord stora konsekvenser, och binder samman främlingarna på flyget på det mest oväntade sätt …

NY roman av älskade feelgood-mästaren Lucy Dillon!

Äntligen är Lucy Dillon tillbaka med en ny roman i den älskade Longhampton-serien! I varje bok får vi stifta nya bekantskaper i det lilla samhället Longhampton och den här gången får vi lära känna Beth vars liv, liksom det ofärdiga manuset i hennes dator, skulle behöva mer kärlek och inspiration …

För Beth har Longhampton alltid känts som hemma. Men när kärleken Fraser plötsligt gjorde slut utan någon förklaring kände hon sig tvungen att flytta därifrån för att läka sitt krossade hjärta. Ett steg i rätt riktning hade varit att adoptera hunden Tomsk, den största och hårigaste blandrashunden på hundstallet. Med de snällaste bruna ögonen hon sett.

Sedan den dagen är de oskiljaktiga men precis när allt börjar se ljusare ut, får hon veta att hundar inte är välkomna i lägenheten som hon precis ska flytta in i. Då är det Longhampton hon kör till för att reda ut tankarna. Men där får hon annat att tänka på än sina egna bekymmer …

Beth är fullt fokuserad på stora cerisefärgade fuchsiaknoppar som är på väg att slå ut, omgivna av murgröna med hjärtformade blad, när en välbekant röst hörs från andra sidan gatan. Det är hennes före detta svärmor Martine som har ramlat och ilsket försöker schasa bort ambulanspersonalen. Alla blir synbart lättade när Beth kommer fram och erbjuder sig att skjutsa hem henne.

Den eleganta Martine blev änka för ett år sedan men hennes drivkraft att ständigt förbättra saker, med eller mot andras vilja, verkar vara intakt. När hon får höra att Beth behöver någonstans att bo, får hon låna ett hus på hennes tomt tills något bättre dyker upp. Beth tackar ja, och det är även Martines förtjänst att hon får hoppa in i ett projekt på ett äldreboende som går ut på att intervjua de gamla och skriva ner deras livsberättelser om kärlek och äventyr …

Martine försöker dölja en hemlighet samtidigt som hon är på Beth som en igel för att hon inte ska ge upp sina författardrömmar. Beth har länge försökt skriva en roman och sakta men säkert börjar skrivkrampen släppa. Kanske är det också läge för en ny romans? För Lewis, föreståndaren för äldreboendet, är det i alla fall kärlek vid första ögonkastet. Varje gång de springer på varandra har han svårt att tygla sin entusiasm och Beth som varit singel länge tycker till en början att han påminner väldigt mycket om en glad labrador. Men kanske finns det mer att upptäcka, om hon vågar ge honom en chans?

Så händer det något som ställer allt på sin spets. En anonymt inskickad livshistoria om kärlek hotar att bryta upp mer än en familj i staden. Nu ställs Beth inför ett dilemma. Vems historia är detta egentligen att berätta? Och vad är en berättelse om kärlek om man inte kan garantera ett lycklig slut?