Männen sitter och läppjar på cognac i salongens fåtöljer när värden tar till orda. Han pratar om problemet i polishuset, mer specifikt en kvinnlig snut: Karin Johansson, kallad Kaiser. Så ställer han sig upp och klappar i händerna. Kaffet ska snart serveras och självklart vill han bjuda sina gäster på något extra till det. Utanför hörs steg och en skara flickor, alla klädda i korta sommarklänningar och blomsterkransar, gör entré.

Karin spurtar de sista 200 meterna och känner hjärtat bulta hårt i bröstkorgen. Det är skönt att bryta den förlamande sorgen med en ordentlig löprunda. När hon närmar sig radhuset ser hon en välbekant gestalt: Rikspolischef Sven Jernfeldt.

”Jag behöver dig i tjänst redan nu.” Tydligen finns det två skäl till att hon kallas in. Jernfeldt vill att hon ska hålla i utredningen av en pyroman som även börjat förgifta barnmatsburkar. Men det verkliga skälet är av en mer känslig karaktär. Det har inkommit nya uppgifter kring bordellverksamheten med småflickor. Övergrepp mot barn, begångna av män i maktens toppskikt. Karin nickar, och funderar på om hon borde berätta att hon vet mer än chefen tror.

Några dagar senare är Karin och hennes kollega Britta på väg till Karins lantställe, där de gömt känsligt material från utredningen. De lägger inte märke till skåpbilen som följer efter …

Samtidigt brottas Agneta med sitt drickande och sitt dåliga samvete över dottern Ingrid som bor hos morföräldrarna på landet. Och nog skäms Agneta, så när hon får i uppdrag av Karin att gräva fram allt som rör koppleri i fallet mot Gammelhäxan stannar hon kvar sent på arkivet, ensam. För Agneta har sin egen agenda: att sätta dit mannen hon fruktar …