Det är första advent. Stockholm ligger inbäddat i snö och kylan är bitande. Kriminalkommissarie Ingela Forsman, som bor i en gammal kulturstuga på Åsöberget med sin hund Bobby, hade tänkt sig en stillsam helg. Men när kollegan Enzo Conti ringer och larmar om ett ovanligt brott vaknar hon till och skyndar sig till brottsplatsen.

Vid Sofia kyrka har en förbipasserande kvinna gjort ett fruktansvärt fynd: en avhuggen hand, krampaktigt hållande ett tänt rött ljus. Stearinet har runnit som blod över huden och frosten glittrar i snön. Scenen är lika makaber som gåtfull, nästan som en iscensatt ritual som bär på ett skrämmande budskap.

Polisen konstaterar snart att handen tillhör Robin Andrén, en 33-årig bilmekaniker. Lever han fortfarande? Och varför arrangeras kroppsdelarna vid kyrkor, i takt med adventshelgerna?

”Handen var djupfryst när den hittades”, säger Ingela vid ett morgonmöte. ”Men den mest rysliga slutsatsen kommer från rättsmedicin: Robin levde när han stympades.”

Natten till andra advent kommer nästa larm. Två unga män har på Katarina kyrkogård snubblat över ännu en makaber scen: två röda ljus och ett par avhuggna öron. Den rättsmedicinska analysen visar att öronen inte tillhör Robin, utan ett annat offer.

Ingela och hennes team har inga kroppar, inga vittnen och begränsat med resurser. Vad de vet är att kroppsdelar verkar lämnas vid olika kyrkor under advent, och mycket tyder på att gärningspersonen planerar fler dåd.

Det blir som Ingela befarat. Snart hittas fler fynd.

Frågan är inte längre om fler kroppsdelar kommer att hittas. Utan vem som blir nästa offer. Medan snön och temperaturen faller blir jakten på gärningspersonen en blodig kamp mot klockan.