"När kommer du och hämtar mig, mamma?" Novas lilla tunna röst när hon ställer frågan till Christelle gör ont. Hon ville inte bli som sin mamma, ändå är det precis det hon håller på att bli. Oförmögen att styra upp sitt liv, få ordning på sig själv och ge sitt barn det hon behöver. Historien hade upprepat sig. Christelle har så länge hon minns längtat efter sin mamma. Hon som bara försvann en dag. Några rader på ett vykort var allt, men det var många år sedan. Var finns hon nu?

Och nu har socialtjänsten tagit Nova ifrån henne. Hennes enda chans att försöka få tillbaka sin lilla dotter är att få ordning på tillvaron, skaffa ett jobb. Lappen på ICA kanske kan bli hennes räddning: Hjälp behövs. Med djur. Några timmar om dan. En gård utanför staden.

Först tror Christelle att hon åkt fel, sedan ser hon en sned och grå träskylt som sticker upp ovanför ett hallonsnår. Erlandssons strutsfarm står det med bleka, mossanfrätta bokstäver. En man kommer emot med henne med ansiktet dolt av en keps. Det är en av bröderna som äger gården, Nils. Snart kommer även brodern Douglas och hälsar. Christelle tycker inte om blänket i hans ögon, och den hånfullhet han visar. Hon minns orden mostern yttrade: "Håll dig på din kant, det är inte bröderna Bussiga det där inte. Inget ställe man borde arbeta på egentligen. Men kanske din enda chans att få henne tillbaka."

Nils visar henne sin bostad, en blekgrön barack. En unken doft slår emot henne när hon kliver in. Ingrodd smuts, trasiga möbler, smutsiga fönster, en kaffebryggare täckt av svarta lämningar på glaset, kaffekoppar hala av fett. Nästa dag ska hon börja börja röja bland smutsen, det enda förbehållet är att inte gå in i sovrummet som finns bakom ett gult skynke. Var finns där som bröderna inte vill att hon ska se?

Men Christelle kan inte stänga av sin medfödda nyfikenhet och snart börjar hon upptäcka att det finns en hel del saker begravda under ytan. Vad hände egentligen på gården, då för många år sedan …?