Ove är 59. Han kör Saab. Han föraktar dem som kör Audi, Skoda, BMW eller något annat kufiskt. Kallar dem idioter. De begriper väl inte bättre. Han bor i ett radhus han för länge sedan betalat av. Inte en krona i lån finns kvar. Ove har amorterat. Gjort rätt för sig. Gått till jobbet. Aldrig varit sjuk en dag i sitt liv. Dragit sitt strå till stacken. Betalat skatt. Tagit ansvar. Ove uppskattar ordning och reda, liksom värden som lojalitet och kvalitet. I kvarteret där han bor kallar folk kallar honom ”arg”, "bitter" och "grannarnas skräck". Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Noterar registeringsnummer, kontrollrycker i garageportarna. Skäller på dem som kör in bland radhusen och pekar på skylten som förbjuder bilkörning i bostadsområdet. Skottar snö och plockar fimpar. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller "den där statskuppen", som Ove själv kallar den. Han är fortfarande arg på grannen Rune, en gång hans vän, nu hans värsta fiende, i trettiofem år har bråket pågått och Ove kommer inte längre ihåg exakt hur det hade börjat. Ove vägrar förlåta honom trots att Rune nu blivit senil och inte längre går utanför dörren … ”Det blir väl skönt att ta det lite lugnt” så hade de sagt till Ove på jobbet dagen innan. De talade om ”arbetsbrist” och att de skulle ”fasa ut den äldre generationen”. En tredjedels sekel på samma arbetsplats, men nu ska Ove tydligen ge plats för någon 31-åring med för trånga byxor och som inte ens dricker vanligt kaffe. Någon som inte vet hur man tar ansvar … Så nu står Ove därhemma, sysslolös, en vanlig tisdag och känner sig överflödig. Kan inte förstå de som längtar till pensionen. Gå hemma och bara vänta på att få dö. Eller ännu värre, att han inte ska klara sig själv längre och att de kommer och hämtar honom och sätter honom på ett hem. Ove kan inte tänka sig något värre. Om det inte vore för katten som plötsligt sitter utanför dörren efter inspektionsrundan. Det tilltufsade åbäket vägrar ge sig iväg trots Oves höga rytanden … Och de nyinflyttade grannarna sedan. Den där familjen som inte ens klarar att backa med ett släp och kör rakt in i Oves brevlåda. Efter mötet med dem blir livet sig aldrig mera likt …