Solsken på menyn

”Jag heter Willow Longville. Jag är tjugosex år gammal. Jag bor i en by som heter Budbury tillsammans med min mamma, Lynnie. Jag jobbar som servitris på Café Havsbris, och jag driver också en städfirma som heter Will-o’-the-Wash. Jag har en hund som heter Bella Swan och jag älskar mitt liv …”
Så beskriver Willow sig själv. Och det mesta är alldeles sant. Willow älskar verkligen sitt jobb på Café Havsbris och alla de excentriska människor som brukar samlas där. Caféet, beläget högt uppe på en klippa i Dorset, har utvecklats till något av ett centrum för omstarter och andra chanser.
Men lönen är liten, så för att få ihop livet – som även inkluderar en mamma med Alzheimers ­– så jobbar Willow extra som städerska. Och det sliter.
Nu har hon fått ett jättejobb. Att städa det viktorianska trevåningshuset Briarwood, som stått tomt i över tio år. Senast ägdes det av mr och mrs Featherbottom, som drev ett barnhem i huset. Nu har egendomen fått en ny ägare, och på caféet spekuleras det hej vilt om vem köparen kan tänkas vara.
Frank tror att det är en utländsk investerare som tänker förvandla huset till en flott tillflyktsort för stressade företagstoppar. 92-åriga Edie tror att Tom Cruise köpt huset för att ha det som sommarstuga. Laura, som driver caféet och är en obotlig romantiker, är övertygad om att det är ett ungt förälskat par som ska ta över stället.
Så påbörjar Willow sitt gigantiska städprojekt; först blir det fönsterputsning. När hon nästan är klar med översta våningen får hon plötsligt syn på en ung stilig man med en stor hund utanför huset.
Hon vinkar, och mannen vinkar tillbaka. Willow anar att det är den nye ägaren, och hon har rätt. Han kommer från London och heter Tom Mulligan. Det visar sig att han och Willow har träffats förut, när Tom en gång i tiden var barnhemsbarn på Briarwood.
Willow och Tom blir vänner, och det dröjer inte länge förrän varmare känslor börjar spira mellan dem. Men att bli förälskad är verkligen det sista Willow har tid med ...