Tallarna runt de slitna gårdarna i Roslagens djupa skogar står tysta. Höstmörkret och kylan kryper in genom sprickorna i väggarna och i en av stugorna bor Sven, en ensamvarg som söker tröst i naturen och sin älskade hund Lukas. Men nätterna fylls av märkliga ljud – ett rasslande, gnagande i väggarna – och då är det vännen Börje han vänder sig till.

Börje var den man ringde när något behövde fixas, stort som smått, och hans absoluta specialitet var råttor. Han kände djup avsky för dem ibland men kunde också prata sig varm om deras intelligens och överlevnadsförmåga.

Kvinnorna i trakten tyckte om att prata med honom. Han var lång och stilig, men varför just Börje skulle vara en så bra lyssnare var lite av ett mysterium. Kanske var det att han visste exakt vad han skulle säga i rätt ögonblick. Och kanske var det något lugnande med hans förmåga att lösa problem.

En av kvinnorna som brukar ringa honom är Viola Wikström. En kväll när de sitter i hennes kök och pratar berättar hon att hon känt sig iakttagen och att Gittan, hennes vita lilla hund, hade betett sig märkligt häromkvällen. Gittan hade börjat skälla som en besatt och när Viola gläntat på dörren hade hunden rusat ut och fortsatt skälla nere vid staketet. Som att hon sett något. Eller någon? Och varje kväll har det knackat på Violas dörr. Hittills har hon inte vågat öppna.

Börje vet inte vad han ska tycka om det här, hon verkar lite förvirrad, kanske för att hon sovit dåligt? Han lovar att komma förbi igen och titta till henne. Men så blir det inte, för snart kommer Sven med dåliga nyheter. Viola är försvunnen.

Grannarna Berit och Siw hade ringt Viola flera gånger utan att få svar. Då hade de åkt hem till henne och funnit dörren på vid gavel, huset var utkylt och kappan hängde kvar i hallen. Vad har hänt med Viola?