”Är det här plats 28A, bredvid dig?” En kvinna i trettioårsåldern lutar sig fram mot Solveig. Hon har håret uppsatt i en hög tofs, och blicken är energisk fastän rösten darrar.

”Det stämmer, slå dig ner.” Solveig ler och den yngre kvinnan dunsar ner på flygplanssätet och börjar fumla med säkerhetsbältet. Så snart planet lyft beställer hon in sprit tills hon somnar. I sömnen ropar hon ”Nej!” och ser plågad ut. Solveig kan inte låta bli att känna oro, men hon låter det vara. Hon har nog med sina egna bekymmer.

Det är länge sedan Solveig besökte Thailand. Den gången slutade resan i en fruktansvärd tragedi. Nu, när hon är sextiotvå år, hoppas hon kunna försonas med det förflutna och hitta en väg framåt.

Några timmar senare landar planet på Krabis flygplats. Det visar sig att Solveig och den yngre kvinnan, som heter Linnea, ska bo på samma hotell. Så de tar en taxi tillsammans och möts upp vid poolen för att dopp efter att de fått sina rum. Solveig reagerar på att Linnea har en heltäckande våtdräkt på sig. Kanske har hon också en del hon vill dölja?

Nedanför hotellet brer havet ut sig. Kvinnorna promenerar längs med stranden och Linnea springer skrattande ut i vågorna. Hon påminner om Solveigs dotter.

På en mysig strandrestaurang med kulörta lyktor slår de sig ner för att äta middag. Medan solen går ner börjar Solveig och Linnea långsamt öppna sig för varandra. De reser båda ensamma och med varsin enkelbiljett.

I värmen börjar något spira, en vänskap över generationsgränserna. Linnea verkar också bära på blåmärken, både synliga och dolda. Kanske finns en chans till upprättelse och försoning.

Men när Solveig vaknar tidigt en morgon några dagar senare är ingenting sig likt. Vad betyder vänskapen med Linnea egentligen, och vad ska Solveig göra med resten av sitt liv?