Han är författare och får i uppdrag att skriva en text om den sista vargen i Extremadura, ett högslättsområde som tidigare var utposten för de spanska erövrarna. Det är högst ovisst varför han, bosatt i Berlin, fått uppdraget. Av misstag? Har han tagits för någon annan? Ödet? Uppdraget, som kanske inte är ett uppdrag, växer i storlek och blir till en alltigenom olycksbringande upplevelse, likt en berättelse utan början och slut, en mening som förvägras att sätta punkt eller till den sista vargens sorgesamma ylande.

Jägmästaren Herman får i uppgift att utplåna ett skogsområdes sista rovdjur. Han tar sig an uppdraget med friskt mod, men kommer snart på andra tankar. I den efterföljande Herman II betraktas samma skeende utifrån några barocka besökares blickar. Skabrösa officerare från överklassen, som förlustar sig i en by vid skogens utkant, blir på olika sätt indragna i Hermans angelägenheter och hela berättelsen välts över ända.

Den sista vargen, Herman och Herman II visar att László Krasznahorkai är en mästare även i det kortare formatet. Med osviklig känsla för prosans yttre gränser har han här samlat tre berättelser som på olika sätt öppnar texten lika mycket som den kör in en pil rakt in i människans mest fördärvbringande sidor.