Blå längtan

Elisabet Nemerts nya roman Blå längtan handlar om två maskrosbarn som förs samman av ödet. De föds samma dag  1950 - Naomi i Nigeria, Pia i Sverige. Naomi förskjuts av sin familj, Pia väver upp i ett alkoholisthem. En dag korsas deras vägar och från den stunden flätas deras liv för alltid samman.

Södra BB, Stockholm, 1950.

”Gratulerar, fru Johansson, ni har fött en ljuvlig liten dotter.” Den här gången, tänker Mona, ska allt bli annorlunda. Nu när Pia är född ska bli slut på drickandet där hemma. 

Men kommer det verkligen att gå vägen? Överläkaren Birgitta Kronwall oroar sig för familjen ... 

Samtidigt, vid den nigerianska savannen.

Ifeka, tredje hustru till Jomo, föder en pojke. Men det finns ett barn till i magen. En flicka med läppspalt. Lika lycklig som maken blir över sonen, lika rasande blir han över flickebarnet.

Flickan göms undan för att dö, men räddas av läkekvinnan Jorinda, som döper flickan till Naomi. När hon blivit större får hon lära sig allt om växter och djur. Men Jorinda mördas, och Naomi hamnar på ett barnhem.

Dit kommer en dag Birgitta Kronwall. Hon adopterar Naomi och tar med henne till Sverige. Där korsas Naomis och Pias vägar, och vi får följa dem i sorg och glädje ända till mitten på 1970-talet.