Mamma sa att jag inte fick berätta

När sjuårige Reece kommer till familjehemsmamman Cathy har han redan avverkat fyra fosterhem på lika många veckor. Hon hade förstått att den lille pojken skulle vara besvärlig, men aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig hur det skulle bli, att hela hennes tillvaro skulle komma att ställas på ända.

Reece far runt som en tornado, han smäller i dörrar, vrålar för full hals, tjuter och bits. En ovana som gett honom smeknamnet ”hajen”, kanske också hans lite ovanliga framtänder tänder har bidragit till det.

Cathy visste redan innan han kom att han låg efter i sin utveckling, och att hans aggressiva beteende tvingat honom att sluta skolan. Men snart står det klart att han ligger efter också på andra sätt, han kan inte klara sig på toaletten själv, inte klä av sig, inte tvätta sig, inte använda bestick … Han är ofta våldsam och utagerande. Hans beteende chockerar till och med en van familjehemsmamma som Cathy. Hon har aldrig tidigare upplevt något liknande. De enda gångerna Reece blir lugn är när man läser för honom eller när han tittar på TV. Då blir han plötsligt fokuserad och koncentrerad.

Cathy försöker på alla sätt finna svaren på varför Reece beter sig som han gör, men det är inte lätt att få något ur honom, på alla frågor hon ställer om hans biologiska familj svarar han bara ”Vet inte”.  

Men hon är ändå fast besluten att hjälpa honom och när den mörkaste av familjens hemligheter avslöjas för henne så blir Reeces beteende plötsligt begripligt och tillsammans kan Cathy och Reece börja att återuppbygga hans liv …