Uppsalaläkaren och professorn Herman Lundborg var ledare för världens första statliga rasbiologiska institut åren 1922-35.  I den unika boken Käraste Herman berättar den flerfaldigt prisbelönta författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman om forskningsgåtorna denne rasbiolog trodde sig lösa, om forskarvännerna i Nazityskland som var inflytelserika rasexperter, och om personer han mötte vid sina undersökningar, inte minst kvinnor, som skakade om hans tillvaro i grunden.

Genom tusentals brev till Lundborg kan vi följa honom, från det att han i juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han vill göra nytta för Sverige med den nya vetenskapen, rasbiologin: mäta, fotografera, samla och jämföra utseenden. Klassificera alla han möter i högre och lägre ras.

Lundborg hyllar Hitler, vill se ett Sverige med nästa bara nordiskt germanska blonda och blåögda människor i. Han utvecklar metoder för rasundersökning som senare kommer att användas inom SS. Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att "rädda det svenska folket".

En av de som drabbas av Lundborgs framfart i Lappland är Maria – en kvinna som enligt Lundborg är av ”fel typ”. Hon får följa med till Uppsala, bo på hans kontor och jobba där som städerska. När hon senare föder hans barn uppges att fadern är okänd. Pojken lämnas bort, men Maria lyckas mirakulöst nog ändå få tillbaka sin son.