Jag var barn i Gulag
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
En ensam pojke i en fasansfull verklighet:
Så fort dörren stängdes tittade en av kvinnorna bistert på mig – föreståndarinnan, skulle det visa sig – och kommenderade med skarp röst: ”Av med byxorna!” Hon slängde åt mig ett par andra byxor, fulla med hål. Jag stelnade till av rädsla, men vad skulle jag göra? Jag vågade inte ens gråta, än mindre protestera. Jag förstod att det var orättvist: byxorna var mina, men vad som var ännu viktigare var att de var den första gåva jag hade fått av min mamma. Plötsligt gick det upp för mig att mamma inte var med mig längre, jag var utlämnad på nåd och onåd åt främlingar.
Julian Better föddes i december 1937 i det ökända Butyrka-fängelset, mitt under Stalins utrensningar. Som folkförrädare dömdes Julians pappa till döden och hans mamma fick fem år i Gulag för spionage. Och i och med mammans dom dömdes också Julian. Sina första sju år tillbringade han i Gulag, först tillsammans med sin mamma och sedan ensam på olika lägers barnhem där han, en liten unge, sågs som barn till en folkfiende.
Det var en eländig tillvaro. I början kunde närvaron av hans mamma lindra smärtan någon. Det fanns en varm hand, någon som försökte se till att han fick en liten smula mat och någon som sjöng vaggvisor. Men ledningen ansåg att mammornas produktionsförmåga minskade med barnen i närheten och så skildes Julian från sin mor. Under åren som kom skulle svälten, kölden, och de svåra erfarenheterna till och med få honom att glömma sin mamma.
Idag lever Julian Better sedan många år tillbaka i Täby utanför Stockholm, utan att någonsin ha fört sitt svåra förflutna på tal. När han för första gången på femtio år berättade för familjen, vännerna och släkten sa alla: skriv! Och nu, för första gången på svenska, kommer en bok om de barn som en gång växte upp i Stalins läger i Gulag. Det är stark och angelägen läsning om de yngsta offren för Stalins terror, om barnen som blev bestulna på sin barndom, sina föräldrar och inte sällan sina liv.
En ensam pojke i en fasansfull verklighet:
Så fort dörren stängdes tittade en av kvinnorna bistert på mig – föreståndarinnan, skulle det visa sig – och kommenderade med skarp röst: ”Av med byxorna!” Hon slängde åt mig ett par andra byxor, fulla med hål. Jag stelnade till av rädsla, men vad skulle jag göra? Jag vågade inte ens gråta, än mindre protestera. Jag förstod att det var orättvist: byxorna var mina, men vad som var ännu viktigare var att de var den första gåva jag hade fått av min mamma. Plötsligt gick det upp för mig att mamma inte var med mig längre, jag var utlämnad på nåd och onåd åt främlingar.
Julian Better föddes i december 1937 i det ökända Butyrka-fängelset, mitt under Stalins utrensningar. Som folkförrädare dömdes Julians pappa till döden och hans mamma fick fem år i Gulag för spionage. Och i och med mammans dom dömdes också Julian. Sina första sju år tillbringade han i Gulag, först tillsammans med sin mamma och sedan ensam på olika lägers barnhem där han, en liten unge, sågs som barn till en folkfiende.
Det var en eländig tillvaro. I början kunde närvaron av hans mamma lindra smärtan någon. Det fanns en varm hand, någon som försökte se till att han fick en liten smula mat och någon som sjöng vaggvisor. Men ledningen ansåg att mammornas produktionsförmåga minskade med barnen i närheten och så skildes Julian från sin mor. Under åren som kom skulle svälten, kölden, och de svåra erfarenheterna till och med få honom att glömma sin mamma.
Idag lever Julian Better sedan många år tillbaka i Täby utanför Stockholm, utan att någonsin ha fört sitt svåra förflutna på tal. När han för första gången på femtio år berättade för familjen, vännerna och släkten sa alla: skriv! Och nu, för första gången på svenska, kommer en bok om de barn som en gång växte upp i Stalins läger i Gulag. Det är stark och angelägen läsning om de yngsta offren för Stalins terror, om barnen som blev bestulna på sin barndom, sina föräldrar och inte sällan sina liv.
