Djävulen i den vita staden

Chicago, Chicago, that toddlin´town … Ja, vem älskar inte Frank Sinatras 50-talshyllning till sin hemstad. Men i slutet av 1800-talet var den en stinkande, smutsig och fattig metropol – trots det utsökta läget vid Michigansjön – med djupa mindervärdighetskomplex gentemot USA:s största stad – New York. Vid den här tiden hade Chicago nått en miljon invånare. New York hade två, och hade dessutom ett svårslaget skimmer av glamour och förfining.

Men revanschen kommer. Chicago får anordna världsutställningen 1893 för att fira 400-årsminnet av Columbus upptäckt av Amerika. Bakom stadens förslag finns framför allt två visionära arbetsnarkomaner, arkitekterna Daniel Burnham och John Roots. Bägge hade gift sig till förmögenheter och blivit kända tack vare flera omsusade, ikoniska byggnader. Och nu fick de chansen att göra det omöjliga – att förvandla den sumpiga Jackson Park till en magisk skimrande dröm fylld av skönhet, nymodigheter och uppfinningar.

I skuggan av festyran begicks dock fasansfulla brott. Nära utställningen lät den karismatiske och oförskämt stilige unge läkaren H H Holmes bygga ett hotell för betydligt mörkare syften. Det var försett med specialdetaljer som kremeringsugn, gaskammare och andra bekvämligheter som passar en seriemördare. Offren, som var unga nykomlingar i staden eller utställningsbesökare, föll som käglor för Holmes charm och omtanke.

Han gifte sig med flera av dem och efter att de mördats kunde han inkassera deras livförsäkringar. Alla spår av offren var effektivt utplånade. Hans hänsynslöshet visste inga gränser, han tvekade inte ens att gasa ihjäl barn när behov uppstod. Ironiskt nog var det ett försäkringsbolag som började jakten på massmördaren ...