Vintereld

Hedda har alltid älskat sjön. I mer än femtio år har flytbryggan i Vintersjön och den omkringliggande stugbyn varit hennes fristad. Nu är hon en gammal kvinna. Men minnena från det förflutna plågar henne alltjämt. Framför allt minnena av de fruktansvärda händelserna den där lucianatten 1987 … Innan katastrofen hade hon varit lycklig. Än idag kan hon framkalla ansikten och röster från den tiden. Hon tänker ofta på sina barn, för det var så hon hade kallat dem, Laura, Jack, Peter, Tomas. Och så Iben, stackars Iben …Vissa vinterkvällar när hon som vanligt sitter med kvällsgroggen framför TV:n med katten i knäet i sin ensamhet, tycker hon sig nästan kunna höra dem därute på gårdsplanen, bildörrar som slår igen, glada röster, fötter som stampar av sig snön på farstubron. Men då hon öppnar dörren är det tomt och ödsligt, så som det varit i trettio år, ända sedan tragedin. Tragedin som satt djupa spår inte bara hennes liv utan hela bygden och dess invånare. Så många år av tomhet, av längtan och av skuld … Hon hade svikit dem alla den gången. Men kanske kunde det ändras nu. Bara några veckor tidigare hade Hedda gjort en märklig upptäckt som kunde ge henne en chans att återvända till det förflutna och reparera några av sina misstag. Hennes första instinkt hade varit att ringa Laura och berätta om det oerhörda hon upptäckt. Men hon hade varit för rädd att göra det, kanske skulle Laura avfärda henne som en tokig gammal kärring, eller ännu värre, slänga på luren? Det vore förstås fullt förståeligt, det har inte pratat på trettio år.

Nu sitter Hedda som vanligt på den fallfärdiga bryggan i kvällskylan omsvept av en handduk. Hon struntar blankt i doktorns förmaningar om att hennes hjärta inte tål fler vinterbad. Men plötsligt börjar råkorna flaxa och ge ifrån sig gälla varningsläten. Hedda vet vad det betyder. Någon närmar sig stugbyn. Någon råkorna inte känner igen. En främling. Hon får nästan inga besökare längre. Vem är det som kommer smygande i mörkret? Hjärtat slår hårt av rädsla. Så knakar det i bryggan och hon förnimmer steg som närmar sig. Sakta vänder hon sig om …

En tid senare kontaktas företagaren Laura Aulin av en advokat. Hennes faster Hedda har dött och testamenterat stugbyn vid sjön till henne. Som tonåring tillbringade hon alla lov där, och Hedda och vännerna i trakten var en trygg punkt. Ända tills branden förändrade allt …

Nu tvingas hon återvända till bygden, där tragedin satt djupa spår. Hennes närvaro rör upp känslor i trakten. Dessutom upptäcker Laura att även Hedda haft hemligheter. Dessutom verkar fastern ha kommit något på spåren ...