Vintern 1999 hittas en blåfrusen pojke på fjället med ett par rådjurshorn på huvudet. I samma trakter, fjorton år senare, sitter en tioårig pojke i toften på sin pappas roddbåt. Han är så stilla han bara kan. Det är ovanligt stjärnklart den här kvällen, och det mörka vattnet i sjön är spegelblankt. Pappan lägger nästan ljudlöst upp årorna, de viskar till varandra och pojken känner att det finns ingenstans i världen han hellre vill vara än just här. Pappan öppnar en av ölburkarna som ligger på durken, det ingår också i ritualen, och pojken får iväg ett perfekt första kast.

Men snart byts förtrollningen ut mot skräck. Draget har fastnat i något och pappan ropar förtvivlat att pojken inte ska titta utan genast lägga sig ner på durken. Men pojken hinner se ändå och pappan kan inte skydda honom från den hemska syn som döljer sig i vattnet. Uppe vid ytan ligger en död flicka med vidöppna ögon, iklädd en balettdräkt som flyter ut runt den tunna kroppen.

Kriminalkommissarie Holger Munch får det märkliga fallet på sitt bord, och han inser snart att han behöver kollegan Mia Krüger vid sin sida. Hur kom den 22-åriga balettdansösen Vivian Berg ens dit? Det tar 45 minuter i den branta terrängen att ta sig till den ensligt belägna sjön från närmaste bilväg. Kan hon ha gått själv? De revade och blodiga tåspetsskorna tyder på det, men att det skulle ha varit självmord verkar nästintill omöjligt. På brottsplatsen finns en tömd kamera med siffran fyra inristad i glaset, och Holger och Mia tror först på en snabb lösning. Men då är de ännu lyckligt ovetande om vad de snart kommer att möta, eller snarare vem ...