År 1846 började Donnerkolonnen, nittio män, kvinnor och barn sin långa resa mot Kalifornien. Trots att de avråddes från det, ville de ta en oprövad genväg västerut. Det var en svår terräng, olämplig för boskap. Dessutom blev de varnade för en liten isolerad stam indianer som ryktades utöva en fruktansvärd sedvänja: människooffer … Men inget kunde stoppa George Donner och hans följe. Det ryktades speciellt om den farligt vackra Tamsen Donner, hans hustru. Hon hade varit emot flytten västerut från början, men George övertygade henne om att Kalifornien, möjligheternas land, skulle göra dem rikare än de någonsin kunnat drömma om.

Det sades att Tamsen Donner samlade örter för att blanda till dekokter och det viskades till och med om att hon var en häxa som kunde göra sig oemotståndlig i männens ögon ...

I följet fanns också, förutom en del ungkarlar och fattiglappar som ville söka lyckan västerut, även flera välbärgade familjer, med förmögenheter i form i silver och guldmynt.  

Så startade den långa mödosamma färden där de många vagnarna ringlade sig fram över prärien, de flesta nybyggarna föredrog att gå hellre än att åka i vagnarna, det var bra att bespara oxarna mer last.

Men missöde efter missöde drabbade kolonnen. Alla pekade åt samma håll, om man visste att tyda tecknen, och det kunde Tamsen. Mjölbaggar, ett dödfött barn och sedan de envisa prärievargarna som följde kolonnen, en familj förlorade hela sitt förråd av torkat kött till dem och vargarna hade till och med snappat åt sig en jämrande nyfödd kalv.

En natt försvann en liten pojke spårlöst. En tid senare hittades han. Eller det som återstod av honom ....

Men det visade sig att detta bara var början på kolonnens mardrömsfärd på den gudsförgätna slätten. Krympande matförråd, sjukdomar, mystiska försvinnanden och ond bråd död drabbade dem. Trots flera varningar att vända om gjorde inte det. Något de kom att för alltid ångra …