Dimdans

Dalshyttan 1983. Mot alla odds lyste solen den här midsommaraftonen. Inte något regn i sikte. Efteråt skulle alla i byn tänka på det som ett hånfullt förebud. Solen sken starkt denna dag, men det var innan allt hände …

Det började så bra, allt var förberett för den årliga midsommarfesten. Barnen dansade runt midsommarstången, deras skratt ljöd över åkrarna. Det var som ljudet av sommaren. Senare fotograferades de i sina folkdräkter och kransar vid trappan till bagarstugan. Bara ett av dem, lilla Terese, var klädd i vanliga kläder, bruna byxor och träskor. Sylvia var den som tog fotot av barnen, hon skulle inte framkalla bilderna förrän långt senare, för det skulle ta tid innan det blev något mer fotograferande. En liten flicka med tvinnade hängslen, en krans i håret och små mjölktänder som syntes när hon skrattade.

Dagen efter är Tereses mamma, den unga Maria, spårlöst försvunnen. Den levnadsglada och bekymmerslösa ensamstående Maria var känd i bygden för sin skönhet och många var de män som trånade efter henne. Vart har hon tagit vägen? Har hon somnat någonstans? Har det hänt henne något eller har hon givit sig av frivilligt?

Samma dag ger sig Marias mamma Greta ut i bygden för att leta. Hon vägrar tro att dottern försvunnit självmant. Alla kläder och andra tillhörigheter finns kvar i huset. Skulle hon ha givit sig av utan någonting? Och skulle hon verkligen lämna lilla Terese? Greta tror inte det.

Envetet vandrar hon runt i trakten för att finna dottern och hon kommer inte att ge upp förrän hon har gjort det. Hon fortsätter leta, dag efter dag. Maria har inte gett sig av fri vilja. Det är Greta säker på.

Men kanske finns det de i byn som inte vill att hon lyckas …

Många år senare återvänder Terese till sina hemtrakter. Hon vill ta reda på sanningen om det som hände hennes mamma.