Först kom kylan. Sen värmen och torkan. Två år i rad slog skörden fel. Folk dog. Till en början barn och åldringar. Sen även de starka. Det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd. Det var inte sant. Spannmål hade funnits men exporterats som mat till Londons droskhästar. Ett politiskt felsteg som fick ödesdigra konsekvenser, orsakade sociala spänningar och blev startskottet för emigrationen till Amerika.

Vi har läst om nödåren i romaner som Barnen från Frostmofjället och Ormens väg på hälleberget – i Svälten skildrar Magnus Västerbro de verkliga händelserna genom enskilda människors livsöden. Han berättar också om andra svältkatastrofer, från tidernas början fram till idag.