Utryckningsfordonen dyker upp i backspegeln strax före Larvik. Polisen William Wisting och kollegan Nils Hammer som varit på ett seminarium gissar att en trafikolycka ägt rum i regnet och mörkret. Men så kommer ett anrop till alla enheter: ”Larm har inkommit från Möllebakken, Larvik om att minst fyra hus har följt med i skredet.” Wisting aktiverar blåljusen medan Hammer anmäler dem som tillgängliga. Det har regnat i veckor så ett skred borde inte vara oväntat.

När de kommer fram har chockade bybor samlats. Skredet har fört med sig flera hus, bilar, stenar och annan bråte och skapat en ravin i landskapet. Plötsligt hörs en kvinnas hysteriska rop. ”Helene”, skriker hon och stapplar barfota fram mellan två män. ”Hon har tagit sig upp själv”, säger en av dem. ”Dottern ligger kvar där nere.”

En bra stund senare har Wisting lyckats få upp flickan, som satt fast i leran. Hennes anhöriga är så tacksamma att de skickar blommor till polishuset i Wistings namn.

Senare på kvällen står det klart att alla boende i området har lokaliserats och att inga liv gått till spillo. Men dagen därpå, när Wisting och kollegan Maret Dokken åker ut till området, lägger de märke till någonting märkligt. Dels går en man en bra bit innanför avspärrningarna, en man som Wisting känner igen från ett tidigare fall, konsthandlaren Gunnar Helner, dels en joggingsko. En sko som har sulan uppåt i leran och som ser ut att sitta fast i ett ben …

Så grävs liket av en man fram ur rasmassorna. En man som mördats flera dagar före raset.
Nu dras en utredning i gång som inbegriper flera andra pågående polisinsatser i både Norge och Sverige. William Wisting blir ansvarig för grannländernas gemensamma utredningsgrupp. Men snart står det klart att det finns åtminstone en förrädare i gruppen. Och Wisting dras in i sitt mest skrämmande fall någonsin …