Normandie, julen 1066. Pustar av gås med timjan och vinterkryddor; doften är förförande bortifrån festsalarnas kök. Mina yngsta döttrar övar julhymner så att deras änglaröster flyter genom stenkorridoren. 

I morgon är mitt livs viktigaste juldag. Frälsningens födelse, i verklig mening. Min Vilhelm kröns till Englands kung i morgon. Så många års längtan närmar sig sitt mål.

Sedan tjänaren lade mer ved på brasan härinne hettar den lika mycket som det kanelkryddade vinet jag älskar. Inuti värms jag av barnens skira röster. Men det är kallt i fängelsehålorna. 

Ingen förlöjligar Matilda av Flandern. 

 

”Madame la Duchesse?”

Min hovdam står på tröskeln med famnen full av rött silke med invävda silvertrådar. Silvret ser ut som tunna ljusstrimmor och jag fastnar med tankarna i det ljuset.

”Madame la Duchesse?”

”Ja? Vad?” 

Hon liknar en mus, håller fram brokadklänningen med båda händer, nästan bedjande.

”Madame la Duchesse, för kvällens firande.”

Nog ska jag fira. 

Femton år tog det. Då var jag inte ens tjugo år – nu är jag trettiofem. 

”Hjälp mig att komma i klänningen nu, direkt, jag vill ut till barnen.”

Hela hennes ansikte visar att allt jag säger är underbart. Men när den förbannade lorden övergav mig roade det dem, hovfolket. Skvaller och mummel vart jag än gick. 

 

”Alldeles hänryckande!”

Hon har tagit ett par steg bakåt, nu klappar hon händer så att middagsdofterna pustar emot mig. Saffran, så gott.

”Madame la Duchesse kommer att ha en makalös julaftonskväll. Vintersmaker, tärningsspel och julfrid. Och snart kröningen borta i England.”

”Och rättvisa.” 

”Rättvisa?”

Rättvisa för mig. Så många år har jag väntat. Ända sedan den förbannade lorden gjorde mig till Flanderns pajas. 

 

Lord Snö kallade de aristokraten, så blekt var håret. Han var anglosaxisk ambassadör vid min fars, greven av Flanderns, hov. När han klev ut från fars arbetssalar var manteln draperad över hans ena axel. En elegant ljusstråle närmade sig, utdragen och blek.

”Brithric, lord av Gloucester.” 

Englands näst rikaste man. 

När ingen var nära mumlade han: ”Kom in här bakom, du som erövrat mitt hjärta.”

Blå eller grå ögon, jag minns inte. Men rösten.

”Jag har ordnat med resa till mitt England, jag ska visa dig mina vackra herrgårdar.”

”Men, hovdamen ser oss …” 

”Kom, bara lite …”, tills jag följde ljuset mot lord Snös rum. 

En erövrare och hans erövring. 

”Vi ska resa över mina kolossala vidder i Cornwall, du ska få salar av flintsten med bonader och gobelänger.”

Fingrar över min nya blå klänning. 

“Herrgårdarnas vackraste gemak ska bli dina när vi reser till mitt England.”

”Men, vad gör du?”

”Slappna av, lyssna bara lite. Jag ska berätta om utsikten från min mest älskade herrgård.”  

Timmar innan han lämnade Flandern släppte han sin röda mantel på golvet i mina gemak. Naken var han ännu blekare. Han såg ut som en ljuslåga som log. 

 

Jag skrev långa brev om vårt liv tillsammans och väntade i månader på löftena jag skulle få tillbaka. 

Så kom hans svar.

”Nej, tack.”

Jag blev avvisad. Han ville inte ha mig. Mitt hjärta, en slaktplats.

Som de skrattade. Det anglosaxiska blekhåret hade fått mig att göra krumbukter i mitt eget hem, mitt framför mitt eget husfolk. Nu viftade han undan mig – så respektlöst och därför så lustigt. Skvaller och mummel vart jag än gick, alla ville ha en bit av mig. Bara han var likgiltig i sitt England. 

Vreden brann till, som lågorna i julbrasan nyss. Även ett slankt och blodfattigt ljus måste gå att kväva. Alla lågor kan strypas. 

 

Pengar har jag alltid haft. Strategi hade jag lärt mig, och påverkans hantverk, men kvinnor har ingen rustning. 

Jag behövde en kämpe. En machina, mer obeveklig än alla han mött. 

Normanden som de kallade Oäktingen bakom hans rygg, kunde det vara han? Ända sedan han föddes hade hertig Vilhelm tvingats slå ned rykten och hån om sina föräldrars snusk och om sin mor garvardottern. 

Han var en slagskämpe. Han var krigare. 

Jag hittade en förevändning för att resa till Normandie och se på honom.

Hertig Vilhelm var huvudet högre än de flesta, snaggad, grov nacke och knutna nävar. 

”Så du härstammar från vikingar?”

Han ryggade inte för något, det syntes i blicken. Men skulle han klara det jag behövde? Kunde Vilhelm Oäktingen bli en Vilhelm Erövraren? 

”Våldsam”, sade min bror och skakade på huvudet. 

”Nå, en skicklig ryttare ändå, som älskar jakt och bytets flykt”, sade min far. 

”Rå”, sade min andre bror.

”Stark nog att spänna bågar som andra menar är ospännbara, sade min far.

”Hänsynslös och brutal?”

De nickade alla, men jag måste veta säkert.

Så jag lockade honom till mig, som lord Snö gjort med mig. Sedan avfärdade jag honom, just som Snö slängt mig åt sidan, med ett stramt brev. Förolämpade honom. 

Vilhelm blev ursinnig. Han red i sporrsträck från Normandie till Flandern och röt ekon över min fars borggård – jag minns hur han svingade sig av hästen och slet undan huvan på pälsmanteln, minns nävarna framför mitt ansikte när han hotade mig.

”Jag borde släpa dig efter min häst”, väste han och skräcken klöste i mig. 

Så tonade ljudet av hovar bort. 

Min far blev rasande. Han gick av och an, samlade sina officerare, ville ge order om trupper och förklara krig mot Vilhelm och hela hans Normandie. 

Själv visste jag.

Det var just Vilhelm jag behövde. Därför såg jag till att vi blev vigda så snart det bara var möjligt.

 

Så fina tider vi haft sedan dess, Vilhelm och jag. Medan han jagar säkrar jag vår arvtagarpojkes, lillgosses och våras döttrars fostran. Alla mina barn växer upp till de mest bildade någon mött. Ingen ska kunna dupera mina döttrar. 

Min Vilhelm älskar sin jakt. Själv älskar jag att styra hertigdömet och vår framtid. Med mitt politiska hantverk säkrar jag det stöd vi behöver i gemaken. Vilhelm litar helt på min diplomati, mina pengar och mitt omdöme. Det är inte hans, utan min signatur som befäster officiella dekret om donationer och domslut. 

Jag är hans medregent. 

Jag älskar honom. 

Ursinnet mildras inte. 

 

Mina äldsta barn är längre än jag nu. Tiden har glidit förbi som små brännflagor – som de som yr i julbrasan intill mig. Ständigt ögonen vidöppna, spetsa öron, viska och påverka. Efter en tid kunde jag tolka antydningar, som att Vilhelm borde bära Englands krona, men vi fick inget i skrift. 

 

Så äntligen. Vår främste rival Earl Harald togs till fånga nära oss i Normandie.

”Vet du att somliga fortfarande kallar dig Vilhelm Oäktingen?” sade jag då till min Vilhelm. 

Svartögon direkt, jag hörde andetagen. 

”Jag kan se till att det öknamnet upphör för evig tid”, fortsatte jag.

Misstro, och nävarna förblev knutna.

”Hör på nu, Vilhelm. Vi byter ditt öknamn mot ett bättre namn.”

Nu lyssnade han med hela kroppen. 

”Vilhelm, låt mig få Harald befriad.”

”Varför …”

”… i utbyte mot ett heligt löfte om att avstå Englands tron.”

”Englands armé är kolossal. Varför skulle Harald hålla …?”

”Det kommer han inte att göra. Anglosaxares minne är mycket kort. Men, Vilhelm, brutna löften ger konsekvenser.”

Harald lovade. Även den julen minns jag som ljuvlig. 

 

Från Normandies främsta skeppsvarv beställde jag ett väldigt krigsfartyg. Mer än sextio män krävs för att ro henne, hon är smäcker och vackert målad. 

”Hon är till dig. Hennes namn är The Mora. Herrgården.”

Vilhelm blev hänförd. 

”Vart vill du att jag seglar med henne?”

”Ingenstans, ännu. Skicka bara ett sändebud till Harald och påminn om att England är ditt.”

Som svar krönte Harald sig själv till kung strax efter nyår. Vilhelm rasade i våra korridorer som en midvinterstorm.

”Vi borde hugga ihjäl honom!”

”Det ska vi”, sade jag.

Direkt såg han generad ut. Böjde sin grova tjurnacke.

”Det är omöjligt, Matilda. Hans armé är för stor …”

”Nej. Det är möjligt.”

”Anglosaxarnas yxor klyver en man rakt genom rustningen och sargar hästars kött. Pansar och ben klyvs in till märgen.”

”Så är det. Men yxor kräver utvilad styrka och England har fiender. Du ska få se. Träna bara ditt kavalleri och dina bågskyttar.”

 

När sommarens äppelleveranser var som färggladast kom en budbärare.

”Vikingakungen Hårdråde styr mot England. Någon har skickat bud till honom om ett svagt England under den nya kungen, nu kommer han med trehundra skepp.”

”Mot norr?”

”Ja. Saxarna lär få kämpa till sista ork.”

Genast sökte jag upp Vilhelm.

”Englands tron.”

”Vad, Matilda?”

”Jag tar hand om vårt Normandie, nu reser du.”

”Men, Matilda …”

”Lita på mig. Kalla samman så många skepp, mannar och hästar du kan. Vänta på rätt vind och styr The Mora mot Englands södra kuster. Anglosaxarna kommer att vara medfarna och försvagade när du möter dem, jag lovar dig.”

“När vill du att jag reser?”

”Nu. Ta England. Bli Vilhelm Erövraren.”

Han höll om mig innerligt.

”Och, Vilhelm.”

”Ja, Matilda?”

”Bygg en kungaborg åt oss där.” 

”Vad du än uppdrar åt mig.”

”Vi behöver en festsal att fira jular och segrar i. Och jag behöver några fängelsehålor, för fångenskap.”

 

Trött regn när många hundra skepp försvann in i det grå. Målet kom närmare. Vilhelm seglade rakt mot Lord Snö. 

Min Vilhelm dödade Harald med en pil i ögat. En våldsam man i ett våldsamt ärende. Blank metall mot kött krossade saxarnas försvagade motstånd. Deras ork slogs ned i Hastings lera tills normanderna tagit kontroll över slaktplatsen.

 

I advent red Vilhelm in i London som segrare. Oäktingen är nu Erövraren, just som jag lovade honom. I morgon, juldagen 1066, kröns han till kung i deras gotiska katedral. Den förbannade Lord Snös hemland blir min julgåva till mig själv. 

Ännu har lorden sina marker, sin titel och alla sina herrgårdar. En kvinna för länge sedan, vad är väl hon att bry sig om? 

Det ska han få veta. 

När mitt och Vilhelms stenslott står färdigbyggt tänker jag stiga i land på lordens fadersmark. Jag ska krönas till Englands drottning. Inte till någon kungs lilla hustru, utan till hans medregent. En som ska härska. 

Snarast därpå tänker jag föda mig ännu en arvtagare, men nu på andra sidan vattnet. En späd nyfödd, i England född. Jag ska ge honom ett normandiskt namn, för att vrida om kniven i Lord Snö. Kanske Henry. Min lilla ska växa upp till Henry den förste av England. 

Medan foten gungar pojkens vagga ska jag skrida till verket. På en karta ska jag numrera Lord Snös ägor. Var och en av herrgårdarna han skröt om ska få ett nummer. 

I en ordning jag själv väljer ska jag konfiskera hans vidder, slavar och boskap.

Kanske börjar jag med de där ägorna i Somerset dit han lovade att vi skulle resa. Eller om jag först tar hans herrgårdar i Cornwall: Conarditone, Guildford, Bennertone och Melledham, de han sade har så makalösa vyer. Näst på tur blir Devon. Jag konfiskerar Lapford och det där Holcombe med gobelängerna, sedan pekar jag norrut på Northlew, Clovelie och Halwill, strax därefter på Halberton och på Ashprington och den söta fiskarbyn han lovade att visa mig. Alla blir de mina. Sedan begär jag Wimborne i Dorset, jag tar Clovelly, Bideford – var det där han hade en festsal av flintsten? – Bickington, Ashreigney, Iddesleigh och Littleham. Sedan Langtree, som han alltid pratade om. 

Har han fler ägor kanske jag tar dem och skänker bort dem. 

 

Är det fisk i saffran som doftar? Och persilja, visst är det så? Julbrasan är så varm härinne. Men det är kallt i fängelsehålor.

Lord Snö kommer att vandra upp spår i golvet. Ännu har han herrgården Hanley i Gloucestershire, hans pärla. Där lär han gömma sig där och slicka sina sår. En vecka väntar jag, kanske längre om lillpojken behöver mig. Sedan tar jag hela Gloucestershire också. 

När jag och mina mannar kliver in till lorden på Hanley ska han möta mig i det vackraste gemaket – det rum han lovade mig en gång. 

”Så lustigt”, ska jag säga. ”Jag och de mina ska styra över ditt gamla hemland. Tänk, en dag kommer min sons krona att sättas på min sonsons huvud, som han ska lämna över till sin son efter det.”

”Jag har ordnat med resa, käraste Snö”, ska jag säga när han hämtat sig. 

Just som han sade till mig en gång. 

Min blick ska vara lugn. 

”Vi ska till slottet Winchester, alldeles nybyggt i tålig kvarts och blankhård flinta som du ju tycker om. Där finns ett rum åt dig. Du vill nog behålla manteln på denna gång.” 

Så ska jag släpa honom ned under Winchesters stenslott, så att jag kan ta en titt på honom ibland. 

Jag hoppas att fängelsehålan gör intryck på honom. 

Under salarna där vi äter och dansar in julen ska Snö magra. Döden behöver få ta sin tid med honom. Efteråt ska jag be att man väntar med begravningen. 

”Vänta så länge att kroppen svällt upp och stinker”, ska jag föreslå. ”Så att ingen klarar av att närvara vid hans begravning.”

Må hans kista spricka. 

 

Ännu fler dofter bortifrån festsalarna. Musslor i vin och gräddiga pajer, fisken i sin saffran och – kan det vara vinterns läckraste hjort? Säkert har de satt fram torkat vildsvin, nötter, mandlar och ljuvlig vitmögelost.

Änglasången har tystnat, småflickorna har väl fått syn på vårt festdukade bord och står med ögon större än tallrikar. 

”Ta för er”, ska jag snart uppmana mina små. 

Jag är så hungrig. Det verkligt stora börjar nu. Min Vilhelm Erövraren kröns imorgon i Westminster Abbey. 

Sedan kröns jag. 

Aldrig mer skrattar någon åt Matilda av Flandern.

De kommer att vara knäpp tysta.

Men först en ljuvlig jul. 

 

 

 

Faktaruta 

”Terras tenuit Brictric post Regina Mathildis.” 

”Possessed by Brictric, and afterwards by queen Matildis.” 

I tusen år gamla dokument finns noteringar om en saxisk adelsmans enorma rikedomar. Ägor och förmögenhet som han förlorade till Englands nykrönta drottning Matilda. 

Brictric av Gloucester, Lord Snö, var ambassadör vid greven av Flanderns hov. I sin ungdom avvisade han grevedottern Matildas närmanden. Åratal senare konfiskerade hon hans mark och kastade honom i fängelse, där han dog. 

I tusen år har människor fascinerats av vad som kan ha hänt.