Inspiration
Några ord från Jenny Colgan om Skolan på klippan
Jenny Colgan berättar historien bakom serien Skolan på klippan. Från drömmen om att skriva en modern internatskolebok för vuxna, till varför de första delarna gavs ut under pseudonym – och hur de nu får nytt liv under hennes eget namn.
Nedan följer förordet till Andra året på den lilla skolan på klippan, skriven av Jenny Colgan.
Hej, hej!
När jag var yngre älskade jag internatskoleböcker, och för några år sedan fick jag lust att läsa en sådan, men jag kunde inte hitta någon för vuxna. Så jag skrev några. Sedan bestämde vi, det vill säga jag och min förläggare, att ge ut dem under ett annat namn. Jag minns inte varför nu. Det verkade som en bra idé. Hur som helst, två böcker om den lilla skolan på klippan kom ut och de fick jättefina recensioner. Men eftersom ingen hade hört talas om Jane Beaton var det inte en människa som köpte dem, vilket är fullt förståeligt, men också sorgligt, eftersom det hade varit så härligt att skriva böckerna och jag var så stolt över dem. Men i takt med att åren gått har fler och fler människor hittat fram till dem, så sakteliga, och förra året var det till slut någon som skrev ett brev till förlaget med en begäran om att, ”snälla, berätta vad som har hänt med Jane Beaton, jag skummar dödsannonserna, ifall hon har dött”.
Vid det laget kände vi att okej, nu har det gått långt nog. Så därför ger vi nu ut böckerna på nytt, men som Jenny Colgan-romaner den här gången. Förhoppningsvis kommer jag att kunna skriva klart hela serien, som så klart kommer att omfatta sex böcker, och förhoppningsvis kommer de att hitta sina läsare den här gången. Trots att romanerna har några år på nacken har jag inte ändrat något. Förutom en sak: Simones efternamn. Ursprungligen valde jag att ge henne ett ovanligt efternamn som jag hade lagt på minnet i samband med en rättegång på nittiotalet där en, på den tiden okänd, advokat spelade en roll. Av uppenbara skäl har vi sedan dess bestämt oss för att ändra namnet ”Simone Kardashian” :). Hon heter numera Simone Pribetich, för att hedra en av mina käraste vänner, Anouch, som också är armenier. Allt annat, inklusive Janes ursprungliga inledning (som självklart speglar mina känslor), är exakt som de var. Och jag hoppas verkligen att du ska ha lika mycket glädje av att läsa de här böckerna som jag hade av att skriva dem. Låt mig gärna veta vad du tycker på @jennycolgan, eller leta upp mig på Facebook. Antagligen som Jenny, inte Jane :).
Kramar,
Jenny
LÄS OCKSÅ: