"Skrivandet räddade mig och förändrade hela mitt liv"

Brittiska författaren Chris Whitakers roman Mörkrets alla färger är nominerad till Årets Bok 2025. Läs en intervju med författaren om boken och hur skrivandet räddade honom från en traumatisk uppväxt och förändrade hans liv. 

 

Grattis till nomineringen till Årets Bok 2025! Hur reagerade du när du först fick veta att Mörkrets alla färger hade blivit nominerad? 

- Jag blev chockad! Jag har inte slutat le sen jag fick veta det. Den här boken har förändrat mitt liv på så många sätt, och det är till stor del tack vare det stöd jag fått. De svenska läsarna har varit så vänliga mot mig, och jag har fått så många fina meddelanden fulla av uppmuntran. Jag är otroligt tacksam till alla bokhandlare och läsare som hjälpt till att sprida den här berättelsen till så många människor.

För dem som ännu inte läst boken – hur skulle du beskriva den i några meningar?

- Två kidnappade tonåringar blir kära i varandra i det kolsvarta källarrum de hålls fångna i, utan att någonsin ha sett varandra. Pojken lyckas rymma men kan inte hitta tillbaka till flickan. Polisen tror inte att hon är verklig, men han vet i sitt hjärta att hon finns – och att han aldrig kommer sluta leta efter henne.

Mörkrets alla färger är både en spänningsroman och en djupt gripande uppväxtskildring. Hur hittade du balansen mellan mörker och ljus i berättelsen?

- I grunden är det en berättelse om vänskap. Det handlar om två tonåringar som tvingas uthärda ett enormt trauma, en omöjligt stor händelse som inträffar just när de försöker förstå vilka de är. Du har Patch, som blir kidnappad, och hans bästa vän Saint, som förlorar fotfästet utan honom. Därifrån utvecklas berättelsen, och vi följer dem under nästan tre decennier – från att de växer upp till första kärleken, besatthet, hjärtesorg. Det är en berättelse om en småstad, om föräldraskapets svårigheter, om konstens läkande kraft – och om jakten på en seriemördare som hela tiden löper parallellt med allt det goda i deras liv. När man skriver någons livshistoria, tror jag att den oundvikligen kommer att rymma både det vackra, det smärtsamma och det fula.

Vilken av karaktärerna har stannat kvar hos dig mest efter att du skrivit klart boken?

- Saint konkurrerar med Duchess om att vara den bästa karaktär jag någonsin skrivit, men det är Patch jag identifierar mig mest med. Jag hade en stark visuell bild av honom - den här pojken som är född med bara ett öga och bär en ögonlapp för att hans mamma säger att han är en pirat. Han ler alltid, är alltid glad trots att han förlorat sin pappa och har en mamma som inte riktigt kan ta hand om honom. Han gör något otroligt modigt - han ingriper när han ser en lokal flicka bli kidnappad, utan att förstå att den handlingen kommer att forma hela hans liv. Att skriva honom var en svår resa, och han är en karaktär jag aldrig kommer glömma.

Boken har en väldigt distinkt ton – poetisk, brutal, men också full av hopp. Hur hittade du den rösten?

- Intuition. I början kändes allt främmande och jag kunde inte hitta rätt ton. Jag reste tillbaka till 70-talet, en tid före min egen födelse, till Missouri - en plats jag aldrig varit på. Världen var nedstängd på grund av Covid när jag skrev, så jag var tvungen att fundera noggrant på hur jag skulle lära känna karaktärerna tillräckligt bra för att kunna skriva deras historia. Jag tänkte på hur jag lär känna människor i verkliga livet - genom att ställa frågor och lyssna på svaren. Det första året med boken ägnade jag åt dialog. Jag skrev samtal mellan de två huvudpersonerna där de gradvis lär känna varandra. Det var intressant att skriva scener där de håller tillbaka. Patchs pappa dog i Vietnam och hans mamma kämpar för att ta hand om honom, men han skulle aldrig säga något om det – han avskyr när andra tycker synd om honom. Saint är väldigt smart, ställer många frågor och är dessutom musikalisk, men hon döljer det eftersom andra barn retar henne, och för att det förväntas att hon ska gifta sig och bilda familj istället för att följa sina egna drömmar. Med tiden börjar de lita på varandra, och deras band blir så starkt att när det väl var dags att verkligen börja berätta deras historia - då visste jag hur jag skulle ge dem en röst. 

Vad hoppas du att läsarna ska ta med sig från boken?

- Jag hade en svår barndom, och ibland tänker jag att det som hände då kom att forma mig som vuxen - både på gott och ont. Jag vill kunna säga att jag är en bättre författare tack vare det, en bättre pappa, en bättre partner. Jag vill kunna säga att jag blivit modig och stark - precis den person mina barn kan vara stolta över. Men jag vet inte om jag tror på det. Det enda jag är helt säker på - och det jag mest av allt vill att läsarna ska ta med sig - är att oavsett hur din historia började, så är det du själv som skriver hur det ska sluta. Låt inte ditt förflutna stjäla din framtid.

Har du någon koppling till Sverige eller svensk litteratur?

- Faktum är att Sverige var ett av de första europeiska länder jag besökte i samband med ett författarevent, och jag tog med mig familjen. Vi har sedan dess rest över hela världen, men min yngsta son hävdar fortfarande att Stockholm är hans favoritstad på jorden. Jag är ett stort fan av Stieg Larsson, och en av mina författarvänner, Will Dean, bor djupt inne i de svenska skogarna och skriver en fantastisk deckarserie där.

Hur såg skrivprocessen ut?

- Kaotiskt. Jag skriver inte i någon särskild ordning, utan har bara lösa idéer till scener som kanske, eller kanske inte, hamnar i den färdiga boken. Jag skriver det som känns rätt för stunden. Jag spenderar dessutom alldeles för mycket tid på vissa scener. Jag kan fastna i detaljer. Det finns till exempel en kort scen där Patch arbetar i en gruva, och jag lade veckor på att göra research - men i slutversionen blev det bara ett stycke. Jag gör likadant med djurliv, träd och växter, biodling och balett … i princip allt som kan förlänga processen tills den blir outhärdlig. Jag känner ofta att jag strävar efter något som hela tiden ligger precis utom räckhåll.

Vad var den största utmaningen med att skriva Mörkrets alla färger?

- Hur nära delar av berättelsen låg mitt eget liv. Jag har varit med om många svåra saker - från att ha fått armen bruten av någon som skulle ta hand om mig som barn, till att ha blivit knivhuggen som tonåring. Jag är en person som aldrig skulle ha plockat upp en penna och börjat skriva en bok om det inte vore för de trauman jag gått igenom. Jag började skriva som en form av terapi när inget annat hjälpte, och till slut var det konsten som räddade mig och förändrade hela mitt liv. Patch är en pojke som aldrig skulle ha börjat måla om det inte vore för det trauma han upplever som barn. Det är ingen spoiler att säga att han upptäcker en talang för konst, och att målandet förändrar hans liv till det bättre. Han är en osannolik konstnär – precis som jag ibland känner mig som en osannolik författare. Men kanske är det just därför vi kan skapa på det sätt vi gör.

Vilken bok har haft störst betydelse för dig som författare? 

- Jag arbetade inom finansvärlden, och efter en omtumlande period där jag tagit mig in - och ut - ur en miljonskuld, insåg jag att jag inte var lycklig. Det var när jag läste John Harts mästerliga The Last Child, om ett försvunnet barn, som jag fick veta att han hade lämnat en framgångsrik karriär som jurist för att följa sin dröm och skriva en bok. Dagen efter gjorde jag samma sak – och var pank i tio år. Tack för det, John.