Mariette Lindstein: "Jag har funnit mitt kall i livet"

Dina första tre böcker om sekten på Dimön har blivit en riktig succé och sålts i över 300 000 exemplar. Kan du berätta lite om bakgrunden till dem. Vad fick dig att vilja skriva om sektproblematiken?
Jag var med i en sekt, Scientologkyrkan, i 25 år. Efter att jag flydde fick jag otäcka mardrömmar. En journalist rådde mig att tala ut om övergreppen för att börja må bättre, så jag började ge intervjuer samtidigt som jag skrev Sekten på Dimön, den första boken. Mardrömmarna försvann nästan genast och har inte kommit tillbaka. Man kan säga att de första tre DImön-böckerna är inspirerade av mina erfarenheter av sektmentalitet under 25 år. Jag hade tänkte avsluta serien om Franz och Dimön där, men efterfrågan var så stor att jag bestämde mig för att skriva en uppföljande serie. I den här boken får vi komma ännu närmare sektledare Franz Oswald och veta mer om hans bakgrund.

Hur har ditt liv förändrats sedan du skrev den första boken?
Jag har funnit mitt kall i livet. Att skriva – vilket jag älskar – och att föreläsa. Det som gör mig allra lyckligast är nog att föreläsa för ungdomar om mina böcker och faran med sekter. Även om ytterst få av dem kommer at tgå med i en sekt finns nog ingen som inte har eller kommer att uppleva någonting liknande: en mobbingsituation, ett misshandelsförhållande, ett jobb där chefen använder härskarteknik. Numer läser många ungdomar mina böcker som studielitteratur. De förstår verkligen att det inta bara handlar om knasiga sekter och kopplar böckerna till sig själva. Det är otroligt givande att diskutera detta med dem.

Nu är du tillbaka med en fristående uppföljare till de första tre böckerna, Requiem på Dimön. Vad fick dig att välja den titeln?
Ett requiem är ju en dödsmässa, men också ett musikstycke som framförs som en religiös rit. Och i min nya bok sker det en del minst sagt morbida saker på Dimön. Mer kan jag inte avslöja.

Vad har dina huvudpersoner Franz och Julia för relation?
Franz är den psykopatiska sektledaren som fick en stroke och totalförlamades när han räddade Julias liv i den sista boken i första trilogin (Sektens barn). Nu har han genomgått en mödosam återhämtning och är tillbaka. Julia var bara sexton och upp över öronen förälskad i Franz i Sektens barn, men har nu vuxit upp till en beslutsam ung kvinna med skinn på näsan. På grund av en rad osannolika händelser möts de igen. Och som vanligt när Franz är inblandad blir ingenting som man tror.

Dina böcker utspelar sig på Bohuskusten. Vad fick dig att välja den miljön?
När jag var med i en sekt bodde vi i öknen i Kalifornien. Det var svårt att ta sig därifrån. Du kan dö om du ger dig ut och vandrar i öknen. Det var en väldigt öde plats med taggtrådsstängsel och vakter. Jag ville att handlingen skulle utspela sig i en liknande omgivning, fast i Sverige, och då tänkte jag: "En ö!" Och så har jag alltid haft en förkärlek för den vidunderliga Bohuskusten!

Vilka reaktioner möter dina böcker?
Jag får väldigt mycket respons från läsare. Det är intressant, för ytterst få skriver att de också var med i en sekt. Snarare får jag kommentarer som: ”Franz Oswald i dina böcker påminner om min chef. Vad ska jag göra?” eller ”Liknande saker som händer i dina böcker händer på min skola”. Jag har alltid varit mån om att svara på alla mina läsares kommentarer och gör det varje dag.

Tack, Mariette!

Läs mer om Requiem på Dimön här