Anna Jansson: "Jag skriver alltid om det som griper tag och berör mig på djupet."

Anna Jansson är nu aktuell med sin 19:e (!) spänningsroman i den älskade serien om Maria Wern och vi såg till att få en snabb pratstund med henne.

Du är alltid populär bland våra bokklubbsmedlemmar. Vad är ditt framgångsrecept?
Att börja i känslan. Jag skriver alltid om det som griper tag och berör mig på djupet.

Kvinnan på bänken är den 19:e boken om Maria Wern. Hur har hon utvecklats som karaktär sedan den första boken Stum sitter guden kom ut 2000?
Då var Maria aspirant och yngst i gänget och Hartman var hennes chef, en fadersgestalt. Nu är hon utredningsledare och stöttar sin gamle chef och vän. På kärleksfronten har det hänt mycket. Maria är skild (i filmerna är Krister död) och hon har hittat kärleken igen i brandmannen Björn. Och hon har förutom sina två barn även fått en bonustonåring i huset. Det kräver sin kvinna!

Du är duktig på att alltid beröra aktuella ämnen i dina deckare, vad inspirerade dig till att skriva Kvinnan på bänken?
Haha, något så uråldrigt som en moder-gudinne-kult som levde kvar på öar som Gotland innan krigarfolket kom med sina manliga gudar. Modergudinnans symbol var ormen. Den nya religionen förtalade ormen, t ex ormen i paradiset som lurade Eva att äta av kunskapens äpple, Midgårdsormen och Medusa. Men naturligtvis är det som vanligt både en spänningsroman och en kärleksroman och Ek blir förälskad i en rödhårig och gåtfull kvinna.

Vad gör Gotland till en så bra deckarmiljö?
Först och främst att jag är uppväxt där och sedan jag var barn har lyssnat till sagor och myter och släktberättelser. Gotland är också fantastiskt lämpat för slutna-rummet-berättelser. 

Du är ju väldigt skicklig på att beskriva livet på polisstationen på ett trovärdigt sätt. Vad tycker du är andra viktiga ingredienser i en bra deckare?
Kärlek och vänskap på stationen som en kontrast till det onda. Humor förstås, men det viktigaste är att det är spännande.

Vad vill du att läsarna tar med sig när de har läst Kvinnan på bänken?
Hur viktigt det är att vi ser varandra och tar vara på varandra så att ingen är utanför och far illa.

Vi längtar redan efter nästa Maria Wern-deckare, vet du redan nu vad du ska skriva om nästa gång?
Haha – det vet jag ganska exakt – skriver det sista kapitlet på den imorgon. Men nej, nej jag säger inget. Det är en hemlis.

Och så fem snabba som avslutning...

Favoritplatser på Gotland: Ljugarn, Fridhem, Botaniska Trädgården.

Favoritförfattare: Patrick Sûskind som skrev Parfymen.

Motto: "Den som går sina egna vägar behöver ingen karta".

Det här gör jag aldrig igen: Fransk nougat – fy attan vilket klet. Kör det aldrig någonsin i mixern!

Det här lägger jag i påskägget: fina chokladpraliner och en trisslott.

Tack Maria!