Abraham Verghese: "Jag insåg att hon var romanens moraliska kompass"

Abraham, grattis till nomineringen av Årets bok 2025! Vad tänkte du när du hörde att du blivit nominerad?

- Jag blev överlycklig! Jag har varit väldigt stolt över hur min förra roman, Cutting for Stone eller ”Skära för sten”, togs emot i Sverige; jag brukade få underbara brev från läsare, varav en jag fortfarande brevväxlar med – en brevvän vars brev jag glädjer mig åt. Att en roman lyckas i Sverige är något mycket speciellt, eftersom jag uppfattar att läsarna där är mycket kräsna; de följer inte tillfälliga trender. Böcker som lyckas på andra håll klarar sig inte nödvändigtvis lika bra i Sverige. Covenant of Water eller ”Vattnets förbannelse” har lockat läsare av min tidigare roman – jag hör från dem. Denna nominering är för mig en fantastisk heder och bekräftelse.

Hur skulle du beskriva Vattnets förbannelse?

- Vattnets förbannelse handlar om familjen Parambil, som lever i det nuvarande Kerala i Indien, under perioden 1900 till 1977. I detta land med 44 floder, otaliga sjöar och vattendrag, bär familjen på en hemlighet (som egentligen inte är så hemlig). I varje generation, sju tillbaka, har minst en familjemedlem drunknat oväntat – vare sig det är i en vattenpöl, en grund damm, en bäck eller en flod. Det är chockerande, eftersom dessa personer noggrant undviker vatten. ”Tillståndet” (som familjen kallar det) verkar vara ärftligt, en familjär sjukdom. Jag vill inte säga för mycket för att inte avslöja handlingen, men berättelsen börjar år 1900 och slutar på 1970-talet. Den handlar om kärlek, tro, familj och medicin (och vad är medicin, om inte livet?). Den visar också att familjer binds samman inte bara av blod, utan även av hemligheter.

Vad vill du väcka för tankar med boken?

- En romanförfattare vill att berättelsen ska resonera hos läsaren, att läsaren – även när karaktärerna befinner sig i en helt annan värld och i ett avlägset förflutet – ska känna att grundläggande livslektioner förmedlas som känns sanna. En bra roman bör, i bästa fall, lära oss något; den bör stanna kvar hos oss för alltid, nästan som en upplevd erfarenhet. För att parafrasera Camus: ”fiktionen är lögnen som berättar sanningen” – och en romans framgång vilar på att just det sker. Men upplevelsen är också olika för varje läsare; den är ett samarbete: författaren bidrar med orden, och läsaren med sin fantasi. Proust sade att läsaren använder romanen som ett ”optiskt instrument” för att läsa sig själv.

Hur skulle du beskriva boken med tre ord? 

- Episk, Familj, Medicin (som för mig är livet). 

Vilken är din favoritkaraktär och varför? 

- Jag tror att det skulle vara Big Ammachi – men ärligt talat älskar jag dem alla, även om jag personligen identifierar mig mest med Philipose, som är bristfällig men söker försoning. Men Big Ammachi påminner mig om mina två mormödrar, som på många sätt var en inspiration till boken. Mina mormödrar, sedan länge avlidna, är okända för världen. De levde enkla liv, mestadels på den mark och i det hus de gifte sig in i. Men för mig, och för alla som kände dem, var de heroiska på ett sätt som världen sällan erkänner.

- Med det menar jag att de levde sin tysta tro, samtidigt som de hade ett starkt inflytande på sina barn, genom att vara förebilder i sättet de fortsatte dag efter dag, oavsett vad som hände. De genomled enorma prövningar och båda kvinnorna förlorade ett ungt barn. Ändå lyckades de fortsätta, visa kärlek, och förlika sig med livets godtycklighet och grymhet utan att förlora sin tro. Jag ville att Big Ammachi skulle vara central i berättelsen; jag insåg att hon var romanens moraliska kompass och det ankare som höll de mer ostadiga, satellitliknande grenarna av familjen kvar i sin omloppsbana.

Vad inspirerade dig att skriva boken? 

- Jag tror att jag har svarat på detta ovan, men jag bör tillägga att när min mamma var i 70-årsåldern och pensionerad i Florida, frågade hennes femåriga barnbarn (min brorsdotter) henne: ”Ammachi (mormor/farmor), hur var det när du var fem år gammal?”. Min mamma tyckte att det var en så utmanande fråga. Hur skulle hon kunna förmedla sin uppväxt till sitt älskade amerikanskfödda barnbarn? Så mamma skrev för hand ett över hundra sidor långt svar, komplett med illustrationer, eftersom hon var en mycket skicklig konstnär. Det var anekdoter från hennes barndom, alla välbekanta för mig från hennes godnattsagor.

- När jag läste det manuskriptet igen blev jag påmind om hur rik den geografiska platsen är, hur unik kulturen i Kerala är, och hur vår urgamla kristna gemenskap skulle vara en unik och passande miljö för en roman.

Har du några författarförebilder som du inspireras av i ditt skrivande? 

- Jag har älskat John Irvings romaner i många år innan jag träffade honom; jag beundrade också läkare som skrev, som A.J. Cronin och Somerset Maugham. Jag kände att jag kunde identifiera mig med John Irving i och med att han hade gått på Iowa Writer’s Workshop många år före mig. Att få lära känna honom personligen och se honom arbeta i sitt hem var en stor inspiration – han arbetar så hårt med sitt hantverk. En förebild.

- Under årens lopp har jag haft förmånen att få lära känna några andra vars författarskap jag beundrar mycket: Michael Ondaatje, Tobias Wolff, Ann Patchett – för att nämna några.

Skriver du på något nytt just nu?

- Jag arbetar parallellt med en medicinsk memoar och en ny roman.

Har du någon relation till Sverige? 

- Överraskande nog, ja. När jag var läkarstudent i Etiopien (där mina föräldrar arbetade som lärare) hade vi några svenska läkare i fakulteten, samt andra som var mycket aktiva inom forskning om spetälska där. De var inspirerande. Barnsjukhuset finansierades av Sverige. Jag hade också några svenska klasskamrater i den internationella skolan i Addis Abeba.

- Mer nyligen, i Kalifornien, brukade en kär svensk vän, Stefan Mehr, komma och bo hos mig i ungefär sex veckor varje år under några års tid, då han deltog i TED-konferensen och letade efter talare att ta med till en liknande konferens i Stockholm — det var så jag först lärde känna honom, när han bad mig tala på sin konferens.

- Så jag har gjort åtminstone fyra eller fem resor till Sverige genom åren, både i samband med boken och för personliga besök.

Till sist: har du något riktigt bra boktips du vill dela med dig av? En bok du aldrig glömmer. 

- Så många! Men jag nämner några som inte alla känner till: In the Skin of a Lion av Michael Ondaatje och The Citadel av A.J. Cronin.