Stina Jackson: "Att skriva böcker är ju det enda som jag någonsin velat göra"

Grattis till vinsten i Årets Bok 2019! Vad tänkte du när du fick beskedet att du vunnit?
Jag fick en sådan chock att jag tvivlar på att jag hade några sammanhängande tankar just då i stunden. Jag minns bara att jag kände en enorm glädje, just att det är läsarna som röstat fram boken gör det extra betydelsefullt.

Silvervägen har rosats av både läsare och kritiker från i princip första dagen den kom. Anade du att den även skulle bli framröstad till Årets Bok?
Nej, verkligen inte. Det är ju så många fantastiska böcker som nominerats i år, och det var en stor ära att se min bok i det fina sällskapet. Nomineringen kändes som en seger i sig, att Silvervägen faktiskt skulle vinna vågade jag inte hoppas på.

Boken är din debutroman. Hur har din väg mot författarskapet set ut egentligen? Har du alltid vetat att du vill bli författare?
Att skriva böcker är ju det enda som jag någonsin velat göra, det enda jag drömt om. Orden och berättelserna har varit mina ständiga följeslagare genom livet, men författardrömmen kändes ändå alldeles för långsökt och ouppnåelig. Det var inte förrän jag drabbades av en smärre livskris 2013 som jag vågade satsa fullt ut. Jag hade hoppat av mina juridikstudier och fallit ner i en djup depression och visste inte vad det skulle bli av mig. I slutändan var det skrivandet som blev räddningen. Jag klev upp en morgon och började skriva som om det gällde livet, och sen upprepade jag den proceduren varje dag i fyra års tid. Resultatet blev Silvervägen.

Hur kom du på idén och fick inspiration till Silvervägen från början?
Fröet till Silvervägen såddes när jag såg en dokumentär om en motorväg i Kanada som fått öknamnet Highway of Tears efter att ett stort antal kvinnor flickor försvunnit längs vägen under årens lopp. Det var något med sorgen och saknaden hos de anhöriga som triggade igång någonting i mig. Jag ville utforska hur man överlever när det värsta har hänt – kan man gå vidare? Är det ens möjligt? Det var ur den nyfikenheten som Lelle, min huvudperson, föddes.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig efter att man läst Silvervägen?
Jag hoppas att läsaren känner sig underhållen och att platsen och karaktärerna får stanna kvar en stund. Den ultimata drömmen är väl att boken ska väcka en nyfikenhet för trakterna där handlingen utspelar sig, att läsare ska vilja besöka den riktiga Silvervägen en vacker dag. Boken är ju lite av ett kärleksbrev till min hembygd.

 Berättelsen väcker ju också en del frågor kring vad det innebär att vara en familj -  hur viktiga är egentligen blodsbanden, kan man bygga relationer som ersätter ursprungsfamiljen eller fyller dess funktion? Sånt tycker jag är otroligt spännande att utforska när jag skriver och jag hoppas att jag väcker den nyfikenheten även hos de som läser.

Vad är, enligt dig, de viktigaste ingredienserna i en riktigt bra bok?  
Jag är ju väldigt svag för karaktärsdrivna berättelser skrivna på egensinnig prosa. När en författare har hittat den perfekta tonen för just sin berättelse, sånt går jag igång på, vare sig det är avskalat eller poetiskt eller vildsint. Jag älskar böcker som låter mig resa – som för mig till platser jag inte känner så väl eller som låter mig djupdyka ner i en människas inre. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som verkligen gör en bok magisk, men jag skulle nog säga att de viktigaste ingredienserna är språket och karaktärerna, det är dem som ger berättelsen liv.

Kan du berätta något om din nästa bok? 
Ödesmark är titeln på min nästa bok. Det är en mörk berättelse om familjeband, frigörelse och ödets makt.

Slutligen: Vilken bok ser du mest fram emot att läsa i höst och vilken bok vill du rekommendera till andra att läsa?
I höst ser jag verkligen fram emot att läsa Oktoberbarn av Linda Boström Knausgård. En bok som jag läste under sommaren och varmt vill rekommendera är Gun Love av Jennifer Clement, en berättelse som är både vacker och våldsam och skriven på en alldeles förtrollande prosa.  

Tack, Stina!