Frostviken, Jämtland, 1940. Karolina Rustad, ödemarkssamarit och svärdotter på Pensionat Mittilia, invid Stora Blåsjön, sitter med kinden lutad mot kons varma kropp. Flickan hon nyligen lämnat, efter att ha tvättat och klätt hennes döda mor, hemsöker henne i tankarna medan hon mjölkar. Hennes öde påminner till viss del om Karolinas eget. Karolina väcks ur minnena av att svärmor Marit ropar och ute på pensionatets gård hörs hetsiga röster. Folk irrar runt men Marit Rustad står som vanligt jordad med sin raka hållning och det flätade håret i en kringla. Karolina kan dock se panik i hennes blick. ”Doktor Hummel ringde. Tysken är i Norge.”

Pensionatet ligger alldeles nära norska gränsen. Här i trakten har man länge rört sig mellan länderna med självklarhet. Men nu är gränspassagen plötsligt förenad med livsfara. På Pensionat Mittilia är man van att ta hand om främlingar. Som samarit är Karolina sjukvårdsutbildad och samarbetar sedan länge med den storslagne doktor Hummel i Gäddede. Något som kommer mycket väl till pass när norska flyktingar behöver gömmas undan de nazistiska ockupanterna. Men allt måste ske i största hemlighet.

Veckor, månader … Kriget är väl snart över? Den första krigsvintern undrar småbarnsmamman Karolina hur länge hon kommer att orka. Utöver samaritutryckningarna och flyktingarna sköter hon det mesta på pensionatet medan maken ägnar sig åt sitt musicerande och svägerskan har hand om traktens telefonväxel. Karolina har visserligen alltid befunnit sig nära liv och död, men under kriget möter hon ett obegripligt mänskligt mörker, och gamla sår inom henne börjar sakta rivas upp.

Samtidigt rör sig på andra sidan gränsen Henry Rinnan, en samvetslös man som dag för dag förhärdas ytterligare av det krig där inga regler längre gäller …