Baskien, sommaren 1988. ”Ska vi slå ihjäl honom åt dig?” Den blonda mannen ler retsamt mot Sandra. ”Lite drastiskt kanske”, svarar hon på engelska och rycker på axlarna. ”Då räddar vi dig i stället. Tar med dig på vår roadtrip”, fortsätter han i en lätt, ironisk ton. Sandra torkar av de utländska männens bord och ställer ner kaffekoppen och glaset med fernet. ”Vart ska vi?”, vill hon fråga, men tänker att det nog är för djärvt. Samtidigt märker hon att den blonda mannens mörka vän inte alls är med i jargongen. Han tittar intensivt på henne, som om han vill varna henne ...

Stockholm, hösten 2008. ”Hon hette Sandra Ramirez och hittades vid en gammal ek, med huvudet indraget i en spricka i stammen.” Professor Hans Rekke räcker fram fotografiet till sin parhäst, polisassistent Micaela Vargas. Hon har sett det mesta i jobbet men ryggar ändå tillbaka. Michaela förstår vad Rekke menar när han säger att det ser ut som två gärningsmän. En som sparkat som i blint raseri på kroppens ena sida och en mer försiktig, tveksam, på den andra. Men det underligaste är märket på offrets axel. Två djupa streck, så jämnt skurna att de måste ha tillfogats post mortem. Vad betyder det? tänker Michaela innan hon svarar sig själv högt: ”Det andra offret”.

”Samma dag som hon mördades skrev flickan en novell om en vildhund, en galgo”, säger Rekke och börjar berätta om galgos. Att de föds upp i stora kullar för att springa fort och sedan torteras till döds. ”I novellen dör galgon vid en stor ek, precis som författarinnan själv.”

När Rekke så visar foton på ytterligare en kvinnokropp, denna gång i Danmark, som också har ett märke på axeln kan Micaela inte låta bli att undra om de kommit en seriemördare på spåren?