Möt författaren bakom succéserien Stockholms pärlor där kvinnohistoria och anrika byggnader står i centrum, nu aktuell med den tredje delen i serien, Systrarna på Sophiahemmet. Här berättar Ruth Kvarnström-Jones om drottning Sophia, hennes sköterskeskola och de unga kvinnor som blev pionjärer som Sveriges första utbildade sjuksköterskor. Och varför hon själv ryser vid blotta tanken på 1880-talets sjukvård ...
Du har tidigare tagit med läsarna bakom kulisserna på Grand Hôtel och NK. Nu blir det sköterskehem och sjukhussalar. Vad är det som lockar dig med att öppna dörren till historiska miljöer som fortfarande finns mitt ibland oss?
– Det blir alltid så himla intressant att titta närmare på gamla, anrika hus. Man upptäcker saker och ting som har varit ’hidden in plain sight’. Det står till exempel Allt Till Guds Ära på väggen i Sophiahemmets entré. Varför? Och vem stod där och läste samma budskap för etthundrafyrtio år sedan? Och varför är avsatserna i trapphuset så mycket vackrare en trappa upp? Var låg NK:s 29 hissar? Och hur funkade Grand Hôtel för 120 år sedan? Om gästrummen kunde skvallra, vad skulle de berätta? Jag är otroligt nyfiken.
Du har själv antytt att du har ett närmast ”nördigt” intresse för Stockholms historia. Vad var allra roligast att förkovra sig i den här gången – kvinnornas levnadsöden, medicinhistoria eller hur stadslivet såg ut i slutet av 1800-talet?
– Medicinhistoria. Framstegen i sjukvården och sjuksköterskeyrket. Det svåra låg i att värva ihop allt detta till en enda knallröd tråd.
Sophiasystrarna skulle vara bildade, ogifta och gudfruktiga och dessutom känna ett kall att vårda andra. Hur tror du själv att du hade klarat antagningskraven 1883?
– Jag hade nog klarat antagningskraven, men om jag sedan hade orkat med de långa, tuffa arbetsdagarna i männens regi är en helt annan femma.
I din roman Systrarna på Sophiahemmet flyttar fyra unga kvinnor in på elevhemmet för att bli några av Sveriges första utbildade sjuksköterskor. Hur lärde du känna Charlotte, Gerda, Ragnhild och Vera – och vem av dem överraskade dig mest under skrivandet?
– Personligheterna växer fram under dialogerna. Det är där att jag, som författare, måste vara lyhörd. Uppmärksam. Vad säger de till varandra? Vilka frågor ställer de? Vad svarar de själva? Dialogerna rullar på i mitt huvud och jag skriver ner dem – snabbt. Man blir förvånad, och glad och även en smula irriterad ibland när historien börjar gå åt fel håll!
Vad bråkar fyra blivande Sophiasystrar om efter en alldeles för lång arbetsdag – finns det också plats för irritation, avundsjuka och smågnabb i deras vänskap?
– Ren utmattning kan ju tära på vilket förhållande som helst, men i grunden står dessa kvinnor väldigt nära varandra. På samma lag. Mot allt det eländiga, allt det smärtsamma, och inte minst mot alla mansgrisar. Smågnabb förekom säkert, men avundsjuka? Det tror jag inte.
Drottning Sophia är drivande bakom hela projektet. Vad upptäckte du om henne som fick dig att tänka: det här måste in i romanen?
– Tre saker: att hon var så gudfruktig, och att hon var själv så spröd och så småningom väldigt sjuk. Och att hon var så ödmjuk. Det krävdes en hel del övertalning innan hon slutligen gick med på att kalla sitt sjukhus Sophiahemmet.
Hur var det egentligen att vara patient på ett svenskt sjukhus på 1880-talet – och fanns det något i din research som fick dig att känna dig extra tacksam över att leva 2026?
– Oftast var det var lortigt och farligt. Infektioner härjade. Hade man de finansiella medlen kunde det vara betydligt tryggare att bli behandlad – och även opererad – hemma.
Jag kände mig djupt tacksam för dagens sjukvård i Sverige under hela Sophiahemmet resan. Men mest av allt är jag tacksam för dagens bedövning och nedsövning. Man ryser vid blotta tanken på att bli enbart fasthållen under en amputation eller operation.
Om Charlotte, Gerda, Ragnhild och Vera kunde kliva in på Sophiahemmet i dag, vad tror du skulle förvåna dem mest – och vad skulle de känna igen direkt?
– Antagligen att själva sjukhuset är så oförändrat. De skulle definitivt känna igen sig och hitta i A-, B- och C-husen. Och i kapellet. Men alla de otroliga medicinska framsteg, upptäckter och tekniker skulle förbluffa dem. Att man till exempel kan införa en väldigt liten kamera in i en kropp och samtidigt granska varje kärl och organ på en stor skärm skulle göra dem mållösa.
Din serie heter Stockholms pärlor. Efter Grand Hôtel, Nordiska Kompaniet och nu Sophiahemmet – vad måste en plats ha för att kvalificera sig som en riktig Ruth Kvarnström-Jones-pärla?
– Jag har 3 kriterier. Byggnaden måste vara ikonisk på något sätt, byggnaden måste stå kvar och någonting intressant måste ha skett där. Det måste finnas en story att berätta.
Vad läser du själv just nu?
– Klara och solen av Kazuo Ishiguro.
Beställ del 1 och 2 i Stockholms pärlor
LÄS OCKSÅ: