Efter att ha sagt farväl till Ewert Grens och Piet Hoffman är mästaren Anders Roslund tillbaka med en ny, isande thriller om hämnd, heister och en familj som hamnat mitt i stormens öga.
Kan du beskriva Mannen som slutade dö med en mening?
– Ungefär som att beskriva en religion i en mening. Eller min vackra fru. Eller han den där i Washington. Eller ens en stubbe eller glass eller frisyr. Ingenting som låter sig beskrivas i en mening borde få vara med någonstans. Men eftersom du hotar och tvingar mig och allt sådant: "Mannen som slutar dö är berättelsen om en människa som har allt och sedan förlorar det, hela sitt liv, tills han en dag bestämmer för att ta tillbaka sig själv på det mest stolliga och farliga och våldsamma sätt han kommer på."
En lång mening. Men en.
Du skriver om vad som händer när tryggheten rycks bort – vad var det som fick dig att vilja utforska just den rädslan och människans reaktion på den?
– Jag tror att det egentligen går att hitta listigt insmuget i varje bok som jag har skrivit (det här är den 17:e), men får den här gången bli temat, det som blommar: Att en människa som utsätter en annan människa för brott inte bara tar någons kropp eller ägodelar, förövaren tar också för alltid med sig det som inte syns men avgör hur du mår inuti – din trygghet. Jax, huvudpersonen, eller en av sex huvudpersoner, utsätts här för en skenavrättning, dvs han är övertygad om att han blir skjuten och dör. Jag blev också det för länge sedan och vet hur det kan vara att förlora tillit och framför allt trygghet och det passar jag nu på att i denna spänningsroman lägga i Jax. Vet inte om han är så jätteglad för det men det är jag som skriver så det fick bli så ...
Boken rymmer flera starka öden – vad är det som förenar dem, och hur mycket av dig själv finns i karaktärerna?
– Jag finns i var och en. I Jax förstås, men lika mycket i Jax fjortonårige son Alex och sjuåriga dotter Ellen och exfru Alice och ... Mer eller mindre förstås i karaktärer som agerar mer eller mindre klokt (och förhoppningsvis mindre i ett par fall, sådär mycket vansinne kan man väl inte bära runt på?)
Du har länge levt med Hoffmann och Grens, som du själv kallat dina "vänner". Hur var det att lämna dem och lära känna nya vänner?
– Inte bara kallat – de är mina vänner, jag har inte så många som jag släpper nära och både Hoffmann och Grens fick komma otäckt nära. Det händer att vi träffas då och då i alla fall men bara när ingen går förbi, jag vill ju inte att någon ska se mig resonera med mig själv och kräva att jag blir intagen någonstans.
Du återkommer ofta till gränslandet mellan offer och förövare. Vad är det som fascinerar dig i den konflikten?
– Att vi när vi möter någon tror att vi har svaret – vi betraktar ett brottsoffer och ser ett brottsoffer och betraktar en gärningsman och ser en gärningsman. Det vi inte tänker på är att gärningsmän ofta har varit brottsoffer och brottsoffer ofta har varit gärningsmän och hur du ser på honom eller henne beror på när i livet era vägar korsas på honom eller henne beror på när i livet era vägar korsas.
LÄS OCKSÅ: