Mellan skogen och skrivbordet träffar Bonniers Bokklubb den bokaktuella Pia Hagmar. Med över 90 böcker i bagaget trivs Pia som fisken i författarvattnet, men det betyder inte att hon är rädd för att dyka ner i det okända. I den nya spänningsromanen Dy utforskar hon alla oväntade vändningar som livet kan ta, och hur vissa av dem ibland kan vara dödliga…
Hur skulle du beskriva Dy?
-Det är förstås en spänningsroman, med en mordgåta. Men det är också en vindlande historia om hur livet bara kan bli. Vi gör alla livsval utan att förstå vad de kan leda till och sedan står vi där med konsekvenserna. Det är en bok om att svika sig själv och vad som kan hända då. Om vad skam och rädsla kan göra med en. Det låter ju ohyggligt deppigt, men läsaren hittar förhoppningsvis lite tröst och hopp också.
Vad var den allra första gnistan till Dy – var det platsen, en känsla, en karaktär eller själva mordgåtan?
-Det är svårt att minnas vad som kom allra först. Det är så många små fragment som plötsligt blir en historia. Men dels var det mossen, den som är på framsidan av boken. När jag flyttade hit och vandrade där första gången grep själva platsen tag i mig. Dels var det en scen som jag såg framför mig och som inte gick att få bort.
Sedan ville jag lyfta fram äldre kvinnors situation, de runt sextio och uppåt. Ta dem på allvar, göra dem levande. De (vi) har levt långa liv, ofta få utstå mycket och när deras barn flyttar hemifrån så är de plötsligt osynliga, till och med för sig själva. Det finns massor tankar och erfarenheter där som ingen pratar om. Jag tycker att det är oerhört spännande och hoppas få andra att tycka detsamma. Det är faktiskt inte så att man blir inkompetent eller inte längre känner starka känslor bara för att man närmar sig pensionen och börjar bli lite sliten på utsidan.
Den här historien gav mig chansen. Tack.
Har du själv någon plats – som Lovisas torp – där du känner att du kan andas lite djupare och tänka klarare?
-För mig är det skogen. Där finns trösten och lugnet. Därför har jag också bosatt mig där jag bara kan gå ut och då finns skogen runt mig.
Du har ju skrivit ca 90 barn- och ungdomsböcker. Har du jobbat med någonting annat förutom att skriva böcker?
-Hade jag fått bestämma själv hade jag inte gjort det, för redan som 8-åring skickade jag in mitt första manus till ett bokförlag. Men eftersom jag (till min stora besvikelse – och förvåning) blev refuserad så hann det bli en hel del olika jobb innan jag äntligen fick som jag ville.
Mitt första var att plantera tall på ett kalhygge utanför Sundsvall. Sedan rullade det på. Hemsamarit, hästskötare, lärarvikarie, fotokopist och på hotell. Sedan tänkte jag bli socialantropolog och pluggade några år på universitetet i Göteborg. Då var jag guide på olika museum och jobbade som kassörska i mataffär. Sen blev jag journalist. Men de senaste 25 åren har jag varit författare på heltid.
Vilken av karaktärerna i Dy skulle du tycka det var mest intressant att ta ett glas med?
-Då får det bli Lovisa för jag tror att om hon kunde förklara för mig varför hon levt som hon gjort skulle jag förstå mig själv bättre. Fast jag tror faktiskt att vi skulle ha druckit te i stället och pratat halva natten, minst. Med Merit skulle jag vilja prata om vad lycka gör med en.
Om Lovisa fanns på riktigt – vad tror du att hon skulle säga till dig efter att ha läst boken?
-Att hon önskade att vi var systrar. Och att jag borde ha låtit bli att peta i vissa saker.
Om du själv tvingades övernatta ensam i Lovisas torp – vad skulle du absolut vilja ha med dig?
-Jag är inte mörkrädd och jag hade gärna övernattat där utan att vara tvingad. Tändstickor så att jag kan sätta i gång vedspisen. Och min laptop så att jag kan skriva.
När du skriver spänning – vet du alltid vem som är skyldig från början, eller överraskar karaktärerna dig ibland?
-Jag har ju en historia som jag vill berätta, måste berätta. Där vet jag varför, för det är själva utgångspunkten. Men jag vill förstå det, på riktigt. Skrivandet är ett sorts utforskande av det. Men annars blir jag ständigt överraskad av mina karaktärer, precis som jag blir av vanliga människor jag möter. Plötsligt dyker ett bråddjup upp som jag inte hade en aning om. Att skriva är som att fiska. Jag agnar med något och skickar ner kroken i den svarta brunn som väl alla har inombords. Sedan vet man aldrig riktigt säkert vad som följer med upp.
Skuld och skam förekommer på olika sätt i berättelsen. Varför tror du att just de känslorna är så starka drivkraft?
-För att det är de platser i oss själva vi inte vill se. När våra livslögner kommer upp till ytan så är det alltid starka känslor i omlopp. Så tror i alla fall jag.
Om Dy var en film – vilken skådespelare skulle du vilja se spela Lovisa?
-Jag tror att Marie Richardsson skulle passa bra. Det finns en skörhet där och ändå något starkt under ytan.
Och vilken låt skulle vara soundtrack till Lovisas liv?
-Så som livet är för henne nu – ”Sidböle härad” med Ted Ström. LYSSNA på den! Ett sådant vackert vemod.
Vad hoppas du att läsaren tar med sig från Dy?
-Samma känsla som jag hade när jag skrev den. Att det var en värld jag ville fortsätta vara i. Tända en brasa, göra en kopp te, se kattungarna leka. Tänka att i vår ska jag plantera samma blommor i trädgården som mormor alltid gjorde. Och förhoppningsvis – om jag får drömma – att läsaren känner att de har lärt känna sig själva lite bättre.
Pia Hagmar
Född: 1961
Bor: Kättilstorp utanför Falköping
Familj: Man, tre söner och två barnbarn
Författare du alltid läser: Åsa Larsson, Christoffer Carlsson, Gillian Flynn
Bok som gjort avtryck: Går inte att välja en. Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström, Kvinnorummet av Marilyn French och Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset.
Vill läsa härnäst: Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout
Beskriv dig själv med tre ord: Nyfiken, envis och lycklig
Dold talang: Har börjat fotografera på allvar på senare år och haft några utställningar. Förhoppningsvis blir det fler.
Motto: Se det stora i det lilla, spring inte förbi.
LÄS OCKSÅ: