Den långa vinterns år av Ariel Lawon är nominerad till Årets Bok 2026. En slump i ett väntrum ledde till mötet med en historisk kvinna som kom att förändra allt. Här berättar Ariel om Martha Ballard, berättelsens ursprung och varför små handlingar av vänlighet spelar större roll än vi tror.
Grattis till nomineringen till Årets bok 2026. Vad var din spontana reaktion när du fick beskedet?
Tack snälla! Det är en enorm ära att bli nominerad. När jag först fick höra nyheten var jag tvungen att påminna mig själv om att det nu finns så många människor runt om i världen som har kommit att älska Martha Ballard lika mycket som jag gör. Det gjorde mig tårögd.
Hur kom du först i kontakt med Martha Ballard och hennes historia?
Hösten 2008 var jag gravid med min fjärde son. Jag skulle till läkaren på en rutinmässig kontroll, men han var upptagen på sjukhuset med en komplicerad förlossning. Så jag blev strandad i väntrummet. Jag hade två val: antingen kunde jag boka om och åka hem (men där fanns andra barn, som jag inte direkt saknade i det ögonblicket), eller så kunde jag stanna kvar och vänta på min läkare. Jag valde det senare. Och jag blev kvar hela eftermiddagen. Totalt fyra timmar.
Jag läste ut romanen jag hade med mig. Sedan läste jag alla tidningar som fanns på mottagningen. Till slut fanns det inget kvar att läsa förutom en hög skrämmande medicinska informationsblad. När jag bläddrade igenom dem hittade jag längst ner i högen ett litet andaktshäfte. Så jag öppnade det och läste dagens text, den 8 augusti 2008. Den handlade om en kvinna vid namn Martha Ballard som hade förlöst över tusen barn under sin karriär och aldrig förlorat en enda mor i barnsäng. Håren reste sig längs nacken, och jag tänkte: ”Det här skulle bli en fantastisk roman!” Så jag rev ut sidan och stoppade den i handväskan. Två minuter senare klev min läkare in. Hade jag bokat om och åkt hem den dagen, hade Den långa vinterns år aldrig blivit till.
Fanns det fler karaktärer som baserades på verkliga personer?
Nästan varje karaktär i den här romanen är baserad på en verklig person och finns omnämnd i Martha Ballards dagbok. De enda karaktärer jag själv har hittat på är perifera och spelar ingen avgörande roll i berättelsen.
Fanns det någon särskild scen som var extra svår – eller extra betydelsefull – att skriva?
Jag har i flera år sagt att det här är den mest våldsamma roman jag någonsin har skrivit. Men det är också den mest ömsinta. Jag tyckte det var särskilt svårt att skriva alla scener som rör övergrepp – både sexuella och fysiska. Det är en fruktansvärd plats att låta fantasin vandra till, och jag tyckte inte alls om det. Däremot har jag en särskild förkärlek för varje förlossningsscen i boken. Eftersom jag själv har fött barn fyra gånger, kände jag mig väldigt beskyddande gentemot de karaktärerna och kunde lätt föreställa mig att vara i deras situation. Jag älskade också att skriva alla scener med Martha och hennes make, Ephraim.
Om Martha Ballard levde i dag, vad tror du att hon skulle vilja att vi förstod om hennes liv och arbete?
Födslar och död är berättelsen om den mänskliga tillvaron. Vi kommer alla till världen genom en kvinnas livmoder, och vi är alla ämnade att lämna den här världen genom ålder, skada eller sjukdom. Om Martha fanns här i dag tror jag att hon skulle uppmana oss att leva liv präglade av hjälpande, vänlighet och trofasthet. Hon skulle säga åt oss att älska våra familjer och våra grannar, och att göra det rätta även när ingen ser – och särskilt när vi aldrig kommer att få erkännande för det. När man läser Martha Ballards dagbok möter man en kvinna som var djupt engagerad i att tjäna sitt samhälle.
Vad hoppas du att läsarna tar med sig efter att ha läst färdigt Den långa vinterns år?
Jag hoppas att läsarna, när de har läst sista sidan i romanen, överväldigas av insikten att små handlingar, utförda med vänlighet, är minst lika viktiga som de som hamnar i tidningarna och historieböckerna. Jag hoppas att de inspireras av Marthas liv. Och att de delar hennes berättelse med dem de älskar mest.