Med debutromanen Lotusskorna har Jane Yang redan etablerat sig som en stjärna på den historiska roman-himlen. För Bonniers Bokklubbar berättar hon om lyckan inför Årets Bok-nomineringen, hur det var att skriva om sina kinesiska förfäder och det stora karriärbytet till författare.
Stort grattis till Årets Bok-nomineringen! Vad var din första reaktion när du fick veta att Lotusskorna hade nominerats?
-Tack så mycket! Jag satt och åt middag med mina barn och min man när det plingade till i telefonen. När jag läste mejlet från min agent så trummade jag faktiskt på bordet av lycka! Jag berättade för min familj direkt, men varnade dem att inte säga ett knyst om det! Som tur är de väldigt bra att hålla hemligheter. Min nioåriga son frågade också om detta innebär att vi kommer åka till Sverige och kolla på norrsken. Jag bara skrattade och sa att det hade varit en dröm!
Lotusskorna skildrar två väldigt olika kvinnor med en komplicerad relation till varandra. Hur var det att skriva om deras dynamik?
-Jag har alltid velat ha en syster, och som läsare dras jag ofta till berättelser om systrar. Detta har delvis inspirerat karaktärerna Lilla Blomma och Linjing. Deras unika relation liknar stundvis systerskapets intimitet, även om deras band aldrig riktigt kan blomma ut på grund av den enorma obalansen i deras sociala ställningar. Ett av huvudbudskapen som jag hoppas att läsaren tar med sig från Lotusskorna är min tro på att två personer omöjligen kan skapa en riktigt meningsfull relation, oavsett om den är vänskaplig eller romantisk, om det råder en maktobalans mellan dem.
Att skriva från olika perspektiv var utmanande men också väldigt roligt. Jag uppskattade i synnerhet att djupdyka i Linjings perspektiv, hon är så olik mig att det var lite befriande att sätta sig in i någon annans huvud! Linjings karaktär var också svårare att skriva då jag behövde hålla en hårfin balans mellan att skildra hennes brister, utan att läsaren skulle förlora empati för henne.
Du har sagt att din egen familjs historia har inspirerat boken; hur kändes det att forska och skriva om en väldigt turbulent tid i Kinas historia och hur det påverkade kvinnor, bland annat dina släktingar?
-När jag var barn och min mormor brukade berätta om att binda sina fötter tyckte jag alltid att det lät så elegant och vackert. Det var inte förens i gymnasiet som jag faktiskt såg en bunden fot för första gången och min första reaktion var ”Hur kunde mina förfäder vara så grymma och primitiva?”. Under flera år så skämdes jag faktiskt över denna del i min kulturs historia. När jag var i tjugoårsåldern började jag fundera på alla mödrar som under ett helt millenium tillfogat sina döttrar ett sådant lidande. Jag ville gräva djupare i deras psyken, och komma åt något mer än bara ytliga antaganden, samtidigt som jag gav en röst till den första generationen kvinnor som motsatte sig fotbindningstraditionen. Skrivprocessen och efterforskningarna inför den hjälpte mig att förstå den komplexa tillvaron som kvinnor hade under i sena 1800-talets Kina när rörelsen mot fotbindning började spridas.
I Lotusskorna tvingas Lilla Blomma att binda upp sina gyllene liljor då hon är tjänsteflicka till Linjing, som bestämt sig för att behålla sina naturliga fötter. Genom deras dynamik kunde jag utforska de nyanser som föreligger en mammas beslut att låta binda sin dotters fötter. Lotusskorna undersöker även fotbindningens motståndsrörelse, och de konsekvenser som detta medförde. Trots att det var väldigt befriande för kvinnor att inte binda sina fötter vid denna tidpunkt kom det till ett mycket högt pris att borste från tidens traditioner. Kvinnor som Lilla Blomma och Linjing skulle inte bara stått inför ovissa och begränsade framtider, även deras äktenskapsmöjligheter och sociala ställning påverkades enormt av den välvilliga strävan efter modernitet.
Innan du skrev Lotusskorna jobbade du som apotekare, vad inspirerade dig att byta karriär till något så annorlunda?
-Ofta hör jag hur författare berättar om hur de skapat historier sedan dagen de lärde sig skriva. Då väcks en röst av tvivel inom mig som säger” om du var en riktig författare hade du gjort samma sak”. Jag började skriva på mitt första manus när jag var trettio, ungefär ett år efter att jag träffade min man Ivan. Vissa gillar att fönstershoppa I dyra butiker, trots att de inte har råd med något där. Jag går aldrig i sådana butiker. De som brukar fönstershoppa säger att det gör dem lyckliga att prova kläderna, och föreställa sig ett annat, lyxigare liv. Då brukar jag tänka, men inte gåva fråga, ”Vad är då poängen?”. För mig var det samma sak med att skriva. Då jag växte upp i en fattig migrantfamilj var jag livrädd för att inte ha tillräckligt. Obehagliga minnen av mina föräldrar som bråkar över räkningar, matkostnader och underhåll av huset kan fortfarande plåga mig än idag. På grund av detta var det för mig helt otänkbart att ge mig på att skriva, jag vågade inte ens prova. Jag tillät inte mig själv att ens dagdrömma om hur det skulle vara utan behövde skaffa en stabil karriär som garanterade en säker inkomst. Apotekare fyllde alla de kraven.
Min man Ivan är förvisso en fönstershoppare, men han är också resonabel och tror inte att det bara räcker med vilja för att uppnå något. Han skulle tillexempel aldrig tro att ren vilja skulle kunna göra mig (som inte kan sjunga för att rädda mitt liv) till en sångerska. Däremot tror han på att följa mer pragmatiska drömmar, och att det i sig är en bedrift. Tack vare hans emotionella och finansiella stöd kunde jag jobba deltid och samtidig följa min författardröm.