Allt som var du av Emily Spurr är nominerad till Årets Bok 2026. Läs en intervju med Emily om valet att skriva ur ett barns perspektiv, om att hitta ljusglimtar i mörkret, och vilken roman hon beundrar allra mest just nu.
Grattis till en fantastisk bok och till nomineringen till Årets Bok 2026! Vad var din reaktion när du fick veta att Allt som var du blivit nominerad?
- Jag blev helt överraskad – på bästa möjliga sätt.
Det var en vanlig måndagskväll: nyheterna var deprimerande, jobbet intensivt och världen kändes lite mörk och splittrad. Jag kollade min mejl och förväntade mig mer av samma slag. Men där väntade beskedet att Allt som var du hade nominerats.
Människor - där jag befann mig var så långt bort man kan komma från dem - hade tagit till sig karaktärerna i min bok, och jag blev påmind av universum om att vi inte är så åtskilda. Att vi är mer lika än olika, och att känslorna vi delar genom berättelser faktiskt förenar oss, även över landsgränser.
Det var en riktigt bra dag.
För de som ännu inte upptäckt boken – hur skulle du beskriva den?
- Berättelsen följer 55 dagar i tioåriga Raes liv, när hon försöker hantera sin mammas försvinnande samtidigt som hon döljer sanningen om sin situation för omvärlden.
När Rae, mot bättre vetande, hjälper sin äldre granne uppstår en vänskap – vars konsekvenser hotar att rasera hennes noggrant uppbyggda fasad och tvinga henne att möta sanningen hon försökt dölja, både för andra och sig själv.
Det är en berättelse om sorg och rädslan för att visa sig sårbar.
Berättelsen skildras ur ett barns perspektiv. Vad lockade dig med att berätta från det perspektivet?
- Jag tror att vuxna ofta underskattar barn – jag gör det själv ibland som förälder. Men jag minns tydligt hur det var att vara barn, med ett rikt känsloliv som inte alls var ytligt eller omoget, utan intensivt och djupt.
Barn ser och upplever mycket mer än vuxna ofta tror. Känslor utvecklas inte till något helt annat i vuxen ålder – det är snarare hur vi uttrycker dem som förändras. Det ville jag utforska genom Rae.
Trots mörka teman finns värme och humor i boken. Hur arbetade du med den balansen?
- Inget kan vara helt mörkt – så fungerar inte världen. Vi har en psykologisk instinkt att söka ljusglimtar även i svåra stunder. Jag tror att jag gjorde så även i skrivandet.
Humorn finns där eftersom den finns i karaktärerna – och i livet. Även svåra situationer kan rymma något absurt och komiskt.
Rae och Lettie kan verka kantiga, men det skyddar en ömhet. Rae visar sin värme genom sin hund Splinter och senare, mer försiktigt, mot Lettie. Och Lettie, trots sin ensamhet och sorg, är i grunden en varm människa. Den värmen fick följa med i berättelsen.
Romanen kretsar kring teman som övergivenhet, motståndskraft och psykisk hälsa. Vad inspirerade dig?
- Utan att bli alltför personlig: det är teman som funnits i mitt liv. Men de ligger också nära det som gör oss mänskliga – behovet av tillhörighet, att vara viktig för någon och att bry sig om andra.
Relationer, ensamhet, gemenskap och sorg – det är sådant som både binder oss samman och får oss att falla isär. Jag tror att jag kommer återvända till de här temana i mitt skrivande.
Vilka författare har påverkat dig mest?
De som påverkade mig mest var de jag läste när jag var ung – som Jennifer Johnston, Amin Maalouf, Ian McEwan och Clive Barker.
Senare har även författare som Samantha Harvey, Anna Burns, Lauren Groff, Peter Carey, Ruth Ozeki och Eva Hornung inspirerat mig – särskilt i att våga lita på sin egen röst och berättelse.
Vilken är din favoritroman genom tiderna?
- Det går nästan inte att svara på. Men om jag måste välja en just nu: Orbital av Samantha Harvey. Den är så elegant och perfekt genomförd – jag beundrar den djupt.
Vad arbetar du med härnäst?
- Jag skriver på min tredje roman. Jag är lite försiktig med att prata om pågående projekt, men den skiljer sig ganska mycket från mina tidigare böcker – vilket verkar blivit en vana för mig. Just nu skriver jag när jag kan, mellan jobb och familj. Förhoppningsvis är jag klar innan världen går under. Vissa dagar känns det mer realistiskt än andra.
LÄS OCKSÅ:
Francesca Gianonne
Jane Yang
Victor Pavic Lundberg