Med sina historiska romaner om det pittoreska Ärkösund har self-love coachen Louise Strömberg etablerat sig som ett namn att räkna med. Inför släppet av hennes tredje roman Där vinden dansar berättar Louise för Bonniers Bokklubbar om den livslånga drömmen som ligger till grund för boken, och om att våga släppa taget om det man älskar mest.
Hur skulle du beskriva Där vinden dansar, och vad skiljer den från de tidigare böckerna om Arkösund?
– Där vinden dansar handlar om två kvinnor, tre sekel och en släkthistoria som binder dem samman och förändrar allt.
Rollen som förläggare är Toves identitet och när hon förlorar sitt jobb rasar hela hennes tillvaro. Utan riktning flyr hon till sin mammas hus i skärgårdsidyllen Arkösund. Omgiven av minnen hon försökt hålla på avstånd, tvingas hon sakta närma sig det hon så länge trängt undan.
Men så dyker en gammal dagbok upp som tillhört en okänd släkting – en ung kvinna vid namn Märta som för över hundra år sedan tvingades fly sitt liv i Sverige och kastades in i ett dramatiskt öde i den amerikanska vildmarken. Och ju mer Tove läser om Märtas liv - om förlust, överlevnad och att hitta en ny mening - desto starkare speglas hennes egen kamp i den främmande kvinnans berättelse. Samtidigt börjar nya möten i det lilla samhället förändra henne – och långsamt öppnas en möjlighet att välja en annan väg än den hon alltid trott varit hennes.
Det är en gripande roman om sorg, att förlora sig själv, vänskap och att våga börja leva igen.
Till skillnad mot de tidigare delarna i Arkösundserien utspelar den sig delvis i North Carolina, Amerika. Och vi stannar längre kvar i det sköra och möter sorgens komplexitet. Dessutom är naturen mindre kuliss och mer läkande kraft.
En av huvudkaraktärerna Märta möter ursprungsamerikaner när hon emigrerar till USA i slutet av 1800-talet; hur kom det sig att du ville skildra den kulturen?
– Jag har drömt om att skildra ursprungsamerikaner i större delen av mitt liv. När jag var fem år såg jag den tecknade filmen Pocahontas för första gången och i samma stund föddes det stora intresset och fascinationen för folken som lever så nära naturen. Så när andra barn ville fortsätta se Disney så bad jag om att få se filmer som Den sista mohikanen. Och den första engelska boken jag läste var Bury my heart at wounded knee av Dee Brown. Att nu välja en cherokeeby i Smoky Mountains, North Carolina, som val av plats för min roman kändes därför oerhört efterlängtat.
I boken skildras en väldigt fin relation mellan Tove och hennes utflugne son, vilka känslor uppkom när du skulle skriva om dem?
– Det väckte så många olika känslor! Men framförallt tror jag att den relationen bär på något som många föräldrar kan känna igen sig i - den där märkliga blandningen av stolthet och sorg när ens barn inte behöver en på samma sätt. När jag skrev dessa scener tänkte jag mycket på hur kärlek förändras över tid. När barnen är små handlar det om att skydda, hålla ihop, trösta och bära. Men senare handlar det kanske mer om att våga släppa taget och känna tillit, utan att kärleken försvinner för det. Jag ville skildra relationen mänskligt och levande, vilket gjorde att relationen till sonen också speglar vem Tove har varit och vem hon nu behöver bli.
Och jag tror att det berörde mig extra mycket eftersom att tiden går så fort. Medan man lever mitt i vardagen märker man det knappt, men plötsligt står man där och inser att vissa epoker redan har passerat. Det finns något väldigt vemodigt i det, men också väldigt vackert.
I Där vinden dansar får läsaren verkligen följa med på en resa i både tid och rum. Har du någon liknande resa som påverkat dig?
– Ja, många faktiskt! Men jag tror att de resor som påverkar oss mest inte alltid är de längsta eller mest spektakulära. Ibland är det snarare en plats, ett hav eller ett möte som stannar kvar i kroppen långt efteråt. För mig har miljöer nära havet eller berg påverkat mig mycket. Det finns något i naturens öppna horisonter som gör att vi människor ofta upplever att vi kommer närmare oss själva. När jag själv befinner mig i en sådan miljö börjar jag ofta tänka klarare, känna djupare och skriva mer ärligt. Och det är känslan jag vill fånga i Där vinden dansar. En av de senare resorna som verkligen lämnade avtryck var just när jag och mina barn bodde hos vår amerikanska familj i Rocky Montains, North Carolina, där romanen utspelar sig. Då besökte vi området som ägs av cherokeefolket för att göra research. Det var magiskt!
Om du skulle välja en låt du tycker representerar boken, vilken skulle det vara?
– Jag tycker att Colors of the wind, ledmotivet i Pocahontas, representerar berättelsen så fint.
Om Louise Strömberg:
Född: 1991
Bor: Strax utanför Norrköping
Familj: Min man Simon, sonen Jonathan 11 år och dottern Vivianna 8 år.
Författare du alltid läser: Colleen Hoover.
Bok som gjort avtryck: Kvinnorna, av Kristin Hannah.
Vill läsa härnäst: Elizabeth den tredje, av Sara Osman. Älskade hennes debutroman!
Beskriv dig själv med tre ord: livsglad, kreativ och drivkraft
LÄS OCKSÅ: