Katarina Widholm slog igenom stort med sin historiska romansvit om Betty och sedan 2021 har hon etablerat sig som en av Sveriges mest lästa och älskade författare. Med Ler som en ängel visar Katarina Widholm en ny sida av sitt författarskap i en berättelse om familj, identitet och möjligheten att ompröva sitt liv.
Dina böcker om Betty har älskats av läsarna och präglas alla av en framtidstro även när livet är svårt. I din nya roman Ler som en ängel finns det också hopp, men det är betydligt mörkare på vägen dit. Hur hittade du tonen i den här berättelsen?
Hrm, det vet jag inte. Jag prövade länge och tillät mig att gräva ner mig i det svarta. Det svåra var att balansera mellan ljus och mörker utan att trampa snett. För mig var det också viktigt att peka mot något slags hopp. Utan att spoila kan jag väl ändå säga att det absolut också finns ljus och framtid i romanen. Man kan påverka sitt öde.
Det finns ett starkt psykologiskt driv i din nya roman, där mycket av spänningen ligger i det som inte sägs. Vad lockar dig med den typen av lågmäld spänning?
Jag tycker om kraften i pauser och tystnad – särskilt i kontrast med stora brusande klanger. De liksom hörs och syns bättre.
Vill man skildra relationer är tystnadens arkitektur oftast intressantare än de exakta orden i ett samtal. Vilken effekt får leenden och en vänlig röst i förhållande till svulstiga svordomar och att brusa upp. Kan ”att le som en ängel” till och med vara mer kraftfullt än att slå och skrika?
I många familjer finns sådant man aldrig pratar om. Hur ser det ut i den här familjen där syskonen Mikael och Annika växer upp?
Utåt sett är det en ganska vanlig familj med tre barn födda på femtio- och sextiotalet och föräldrar som gifte sig unga. Kanske är familjen ganska vanlig även inåt? För här finns hemligheter och mönster som blivit självklarheter och sanningar och som alla lärt sig leva med. Bland annat en sanning som inte ens är en riktig sanning och som får förfärliga konsekvenser för Mikael.
Mikael är lillebror och tilldelas tidigt en roll som andra har skapat åt honom. Vad tror du, skulle du säga att ett helt liv kan präglas av en påtvingad roll?
Ja o ja! Det är ju det som är så sorgligt. För även om du med näbbar och klor kämpar dig ur den där påtvingade rollen, bryter med ursprungsfamiljen och skapar dig ett annat liv så påverkar den ändå dig. Du måste alltid förhålla dig till rollen och påminna dig själv att du inte längre är sådan. Du kan absolut omskapa ditt liv och välja dig ett annat men du måste ändå alltid fortsätta att relatera till det som en gång formade dig och fick dig att göra dina val.
I början av romanen sitter Mikael på ett kafé och antecknar fragment av andras samtal. Vill du berätta lite om den scenen?
Mikael iakttar och registrerar andra människors liv. Helt utan baktankar och utan avsikt att skada. Hans eget liv är så kargt och tomt att han för att själv kunna leva blickar in i andras liv. Eftersom han i grunden är en begåvad person har han utvecklat denna konst till fulländning.
Vad hoppas du att läsaren bär med sig när sista sidan är läst? Är det främst Mikaels öde, eller de frågor romanen väcker om familj och vilka roller vi hamnar i genom livet?
Jag skulle tycka det var fint om man som läsare kunde reflektera över sig själv och sina egna tilldelade livsroller. För trots att Mikaels historia är ganska skruvad så finns det ju ändå saker att känna igen sig i för oss alla.
Vad händer härnäst för dig, skriver du på något nytt redan nu?
Ja! Jag är redan ganska långt in i en ny berättelse som jag hoppas ska fungera och bli till en roman. Denna gång har jag återvänt till 30-talet. Och kanske har jag dröjt mig kvar lite i mörkret. Vi får se vad det utmynnar i!
Vad ser du mest fram emot att läsa under hösten 2026?
Å, jag ska ju skriva men jag måste också läsa Torborg Nedreaas Musik från en blå blomma. Jag blev totalt golvad av hennes Av månsken växer ingenting och Trollskärvan. Vill också läsa Moa Herngrens Ovännen. Hon är mästare på att skildra relationer.