Till flickorna i sjön
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Av författaren till rosade Då tänker jag Sigrid!
Helena lämnar kvar en stor grå kartong med brun tejp på locket på vinden i det parhus hon nu tvingats flytta ifrån. Hon tror att det ska dröja innan han upptäcker den, men hennes exman Thomas påpekar det redan efter några dagar. Hon vet ju att botten är så dålig att innehållet riskerar att rasa ut om han försöker lyfta den så hon gör vad hon kan för att hindra honom från att ta i den och köra över den till henne. Hittills har hon inte velat tänka på den kvarlämnade kartongen, hon vet vad den innehåller och hon vill till varje pris undvika den …
Smärtan av att ha blivit lämnad sitter djupt i henne. Att hon lät honom gå. Varför?
Till råga på allt har hon blivit av med jobbet på kommunhuset och försörjer sig numera som städerska på det stora sjukhuset, även om hon där undviker att prata om sin bakgrund. Om varifrån hon kommer, om Gärningsberg, om byn i skogsbrynet vid sjön, om det som hände … Om mamman som en dag lämnade henne och pappan för att aldrig återvända.
Helena tänker ibland på sjön som bredde ut sig i närheten av hennes barndomshem. Den var inte större än att man kunde simma tvärsöver till skogen på andra sidan. Hon minns hur den skiftade i färg från ljusblå till mörkblå på bara några veckor. En ung flicka hade en gång dränkt sig där, med fickorna fulla av stenar. En annan hade brutit nacken.
Helena minns den där sommaren för länge sedan, då hon om nätterna tyckte sig höra hur sjön viskade till henne … Hur den kallade på henne och hur hon i smyg gav sig väg för att bada i skydd av mörkret.
Nej, det vågar hon inte prata om, då tror de väl att hon blivit tokig som sin mamma … Den mamma som nu efter många års tystnad plötsligt ringer upp henne. Men vad vill hon egentligen?
Så en dag dyker en släkting upp på sjukhuset. Hennes kusin, Andréas, Blåpojken, ligger plötsligt i en sjukhussäng och väcker minnen av händelser i barndomen hos Helena, en liten pojke med ljust hår på en brygga … Men vad är det som har hänt honom egentligen? Varför vägrar han att berätta? Symptomen är oklara och han vägrar prata med henne. En dag försvinner Blåpojken spårlöst från sjukhuset. Vart har han tagit vägen? Helena gör allt han kan för att hitta honom. Hon har något att fråga honom om…
Läs mer
Elin Olofsson
Elin Olofsson, född 1979, bor i Offerdal i Jämtland, där hon också växte upp. Hon har skrivit romanerna Då tänker jag på Sigrid, Till flickorna i sjön, Gånglåt, Krokas och Herravälde. I samtliga böcker skriver hon om liv och villkor för kvinnor på landsbygden. Hon har tilldelats Länstidningens kulturpris och Krokoms kommuns kulturpris samt nominerades till Årets bok för Gånglåt. I sitt Sommar i P1, som sändes 2018, beskrev hon sin egen släkts kvinnoöden och hur dessa förmödrars upplevelser påverkat hennes liv och skrivande.
Av författaren till rosade Då tänker jag Sigrid!
Helena lämnar kvar en stor grå kartong med brun tejp på locket på vinden i det parhus hon nu tvingats flytta ifrån. Hon tror att det ska dröja innan han upptäcker den, men hennes exman Thomas påpekar det redan efter några dagar. Hon vet ju att botten är så dålig att innehållet riskerar att rasa ut om han försöker lyfta den så hon gör vad hon kan för att hindra honom från att ta i den och köra över den till henne. Hittills har hon inte velat tänka på den kvarlämnade kartongen, hon vet vad den innehåller och hon vill till varje pris undvika den …
Smärtan av att ha blivit lämnad sitter djupt i henne. Att hon lät honom gå. Varför?
Till råga på allt har hon blivit av med jobbet på kommunhuset och försörjer sig numera som städerska på det stora sjukhuset, även om hon där undviker att prata om sin bakgrund. Om varifrån hon kommer, om Gärningsberg, om byn i skogsbrynet vid sjön, om det som hände … Om mamman som en dag lämnade henne och pappan för att aldrig återvända.
Helena tänker ibland på sjön som bredde ut sig i närheten av hennes barndomshem. Den var inte större än att man kunde simma tvärsöver till skogen på andra sidan. Hon minns hur den skiftade i färg från ljusblå till mörkblå på bara några veckor. En ung flicka hade en gång dränkt sig där, med fickorna fulla av stenar. En annan hade brutit nacken.
Helena minns den där sommaren för länge sedan, då hon om nätterna tyckte sig höra hur sjön viskade till henne … Hur den kallade på henne och hur hon i smyg gav sig väg för att bada i skydd av mörkret.
Nej, det vågar hon inte prata om, då tror de väl att hon blivit tokig som sin mamma … Den mamma som nu efter många års tystnad plötsligt ringer upp henne. Men vad vill hon egentligen?
Så en dag dyker en släkting upp på sjukhuset. Hennes kusin, Andréas, Blåpojken, ligger plötsligt i en sjukhussäng och väcker minnen av händelser i barndomen hos Helena, en liten pojke med ljust hår på en brygga … Men vad är det som har hänt honom egentligen? Varför vägrar han att berätta? Symptomen är oklara och han vägrar prata med henne. En dag försvinner Blåpojken spårlöst från sjukhuset. Vart har han tagit vägen? Helena gör allt han kan för att hitta honom. Hon har något att fråga honom om…
Läs mer