Ödet och hoppet

Året är 1434 och Kalmarunionen knakar i fogarna. Från Danmark styr Erik av Pommern med osäker hand. Ett uppror bryter ut i norr, lett av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson. Till hans sida skickas den unge Måns Bengtsson att vinna Engelbrekts gunst för att främja den ätt som bär sköld i guld och blått. På Göksholm vid Hjälmarens strand lämnar han mor, far och syster. En förlorar sig i saknad, en smider ränker om tron och krona, en ges möjlighet att resa sig ur sin broders skugga.

Kära läsare,

Våren 1436 slog Måns Bengtsson av den ätt som senare skulle bli känd under namnet Natt och Dag, min farfars far i femtonde led, ihjäl upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson på en holme i Hjälmaren, med en yxa. Dessa fakta ter sig ovedersägliga. Men motivet till dråpet förblir ett mysterium. Måns far och farbröder hade sällat sig till Engelbrekts sak, och erhållit stora förläningar i gengäld. En konflikt mellan Måns far, riddaren Bengt, och Engelbrekt själv hade just nått förlikning.

Måns själv beskrivs i Engelbrektskrönikan som en sven till Engelbrekt, och bland dem den störste i kärlek. Alla ledtrådarna finns där, men ingen historiker har låtit sig lockas till spekulation. Detta är lyckligtvis fiktionens domän. Historien om Måns och om Engelbrekt, och om ett i raden av ätten Natt och Dags försök att ta sig hela vägen upp på den tron i vars närhet man befann sig under hundratals år, blir början på mina böcker om en frälseätt i gränslandet mellan medeltid och renässans. Det är också berättelsen om dem som länge försmäktat i våra minnens skugga: spinnsidan. Mödrar, döttrar, systrar och makar, generationer av kvinnor som åtnjöt makt och ansvar, men som likväl dömdes till glömska. Ödet och hoppet är en släktsaga om krig och uppror, kärlek och svek, makthunger och girighet som vilat i nära sexhundra år på att berättas. Detta är mitt försök att berätta den. 

Min förklaring till mordet på Engelbrekt skär i enlighet med Ockhams rakblad: det är den enklaste förklaring som tar hänsyn till alla kända omständigheter. Jag betraktar det nu som så löst som det någonsin kommer bli, och om min farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars far ännu hemsöker platsen för sitt dåd må han nu vila i frid.

Niklas Natt och Dag