Liam ser direkt att något är fel. Hans lilla son Aru brukar alltid komma springande för att möta sin pappa, och Ava brukar vara ute och rensa grönsakslandet eller mata hönsen. Men den här soliga sommardagen är huset kusligt tyst. Då ser han henne. Ava ligger i gräset, alldeles stilla, hopkrupen på mage. Liam skriker rakt ut. Han kastar sig upp på hästen igen och galopperar ner till gården. När han lägger handen på Avas rygg ser han klösmärkena som slitit sönder kroppen. Och han förstår. En björn! Den jäveln har kommit medan mannen i huset jagade bort vargen som strukit för nära.

Men var är Aru? Den lilla femåringen finns ingenstans. Liam ropar hans namn och letar överallt. Han springer tillbaka till Ava och sätter sig på knä. På marken ser han geväret och förstår att hon försökt försvara sig. Då känner han en skälvning och ser Aru under Avas klänning. Liam drar försiktigt fram pojken och tar honom i sin famn. Ava måste ha lagt sig över sonen för att skydda honom.

Far och son sitter helt stilla, som bedövade. Nu har de bara varandra. Liam inser att han knappt känner pojken. Det var alltid Ava som tog hand om honom. Det var hon som ville ha barn. Ett stumt skrik ekar inom Liam. Han vill ha tillbaka sin älskade. Varför var det henne björnen tog? Och hur ska han kunna ta hand om Aru ensam? Vildmarken här i bergen, där husen ligger långt från varandra, är inte skapt för ett barn.

Efter att ha begravt Ava tar Liam ett beslut. Han tänker lämna pojken hos några släktingar nere i stan. När morgonen kommer packar han sadelväskorna och lyfter upp Aru på den ena hästen.

Men inget går som han tänkt. Det blir en lång och farofylld resa, och Arus intensiva blå blick, den lille pojkens mod och behov av ömhet väcker något i Liam. En kärlek han inte visste att han bar på ...