Portofino, Italien, oktober 1943. Med en sjal över håret och en anspråkslös klänning skulle hon kunna vara vilken ung italienska som helst. Hon försöker skjuta hungern ifrån sig genom att studera medpassagerarna på båten. Sju tyska soldater, flera äldre damer i svarta sorgekläder och några anonyma män och kvinnor.

När de närmar sig kajen blir hon förvånad över det stora antalet tyskar, eftersom hon trott att hon äntligen är på väg mot tryggheten. Hon har försökt undvika dem i flera veckor, men nu står de här på kajen och väntar på att granska passagerarnas pass. Eftersom hon är rädd att soldaterna ska gräva alltför djupt i hennes packning tar hon upp sina förfalskade papper och håller dem hårt i handen när hon går över landgången.

Elodie Bertolotti är nu Anna Zorzetto. Bara några månader tidigare var Elodie en lovande cellist i Verona, högt älskad av sina lika musikälskande föräldrar. Men när Mussolinis svartskjortor slog till mot hennes familj på det mest fruktansvärda sätt lockade hennes bästa väninna, och en ung synnerligen modig bokhandlare, in henne i motståndsrörelsen. Där fick hon på ett sinnrikt sätt nytta av sin musikalitet och sin unika förmåga att memorera. Ända tills …

”Nästa! Du där! Namn!” Den tyska soldatens röst är så hård att hon inte får fram ett ord och hon börjar stamma när en röst plötsligt skär genom luften.

”Kusin! Kära kusin!” En bredbröstad man ropar på henne från folksamlingen på kajen. Han tränger sig fram och omfamnar henne. ”Hon är med mig” säger han till soldaten som muttrande rycker till sig pappren från nästa person i kön.

Mannen som i sista stund räddar Elodie och ger henne en fristad i sitt hem är Portofinos läkare, Angelo Rosselli. En man som fylld av skuld och ånger bär på egna mörka hemligheter …