Grönland 1965. Rosine sitter vid fönstret i huset uppe på berget och plockar en fågel. Härifrån har hon uppsikt över sin make som ligger på britsen samtidigt som hon kan se ut över de ännu snötäckta klipporna och viken nedanför. Då och då hejdar hon sig och lyssnar på hans rosslande andning. Hon vet vartåt det barkar. Han kommer att dö. Sen har hon bara sin dotter Abalone kvar, och barnbarnen.

Rosine hoppas att Abalone får fortsätta sitt arbete som hemhjälp hos den danske handelsmannen och hans tjusiga hustru även efter att hon fött barn, för någon far till barnen finns inte.

"Fru Eva?" Abalones rop ekar i det stora huset. Hon ropar igen medan fostervattnet sipprar ner i sälskinnsstövlarna.  Men ingen kommer. Medan värken klingar av tar hon sig in i badrummet för att föda.
"Berthel! Kom hit fort!" När Abalone lyfter upp sin nyfödde son står fru Eva plötsligt i dörren med jackan på och ropar på sin man och strax dyker handelsföreståndaren upp.

Den driftige Berthel och hans fru har det gott ställt. Men efter två år i den fattiga byn tyngs Eva av det ständiga mörkret, av ensamheten och oförmågan att bli gravid. Därför låter hon hemhjälpen ta med sig den nyfödde Vitus och hans Lillmamma, fyraåriga Tabita, om dagarna.

Ofta tillbringar barnen mer tid med Eva än med sin mamma.

Danmark 1966. Plötsligt sker det ofattbara. Tabita och Vitus kliver av ett flygplan i tron att de ska bo på hotell och turista i Köpenhamn när de i själva verket har adopterats av Eva och Berthel.

I kuststaden Humlebaek flyttar familjen in i ett flott hus. Men bakom den fina fasaden levs ett trasigt liv. Tabita och Vitus tvingas leva i en familj där det förflutna och grönländska helst ska glömmas. Här drabbas de också av det krig som ständigt tycks pågå mellan Eva och Berthel. Ett krig som leder mot avgrunden …