Nyårsdagen 1880. Den mäktiga klangen från kyrkklockorna, som kallas systerklockorna enligt en gammal släktsägen, dånar över den gnistrande vackra, snöhöljda byn i Gudbrandsdalen. Den unga, egensinniga Astrid, som är på väg till nyårsmässan i sällskap med Klara, gården Heknes gamla, utfattiga inhysing, drar vadmalssjalen tätare om sig. Det är bitande kallt och bland dem som skyndar förbi snappar Astrid upp att temperaturen ligger på minus fyrtio grader.

Väl innanför stavkyrkans snidade träport upptäcker Astrid att bara de kallaste platserna finns kvar. För att stå ut med kylan drömmer hon sig  tillbaka till sommaren och till prästgården. I två år har hon haft tjänst där hos den nye prästen, Kai Schweigaard. Två års sömnad, tvätt och möbelputs, och från och med förra våren: allt starkare hjärtslag under sömnaden, tvätten och möbelputsningen. Tills hon på senhösten plötsligt blev uppsagd och måste återvända hem till gården.

Numera får Astrid bara se Schweigaard när hon lyssnar till hans schwungfyllda predikningar, så olika den gamle prästens dåsiga malande. Men inte ens Schweigaards soliga sinne lyckas hålla iskylan stången denna nyårsdag. När vinden tar i fullkomligt yr snön in i kyrkan genom tak och väggar och mässan får ett abrupt slut när den stelfrusna församlingen tvingas konstatera att gamla Klara inte bara frusit ihjäl i kyrkbänken, utan också frusit fast invid väggen.

Från den stunden förändras allt. För samtidigt som Kai Schweigaard har nya idéer för bygden är en främmande man med än mer storslagna planer på väg upp till Norge från Tyskland. Snart går den unga Astrid, den uråldriga stavkyrkan och dess båda mytomspunna silverklockor ett lika grymt som omskakande öde till mötes …