Året är 1943 och andra världskriget har nått en vändpunkt. Tyskarna är omringade i Stalingrad och kanske betyder det att kriget äntligen är på väg att ta slut?

Hemma i Sverige har sågverket på Svartvik lagts ner och på ålderns höst inser Bricken att hon inte kommer att finnas kvar för evigt. Men viljan att hjälpa sina vuxna barn är fortfarande stark, och oron som varit en evig följeslagare genom hennes liv har också varit en drivkraft. När någon behöver fly från våld i hemmet vet Bricken hur man kan hjälpa till. Det har hon gjort förr. Att medla mellan sönerna som inte alls kommer överens är svårare ...

Nu när Bricken fått veta av doktorn att hon är inne på den sista resan, börjar det förflutna komma närmare, och hon samtalar inom sig med människorna som format hennes liv. Hon minns sin första hemkomst och hur lyckan hade känts i hela kroppen. Tio år var hon och hade varit lillpiga hos bonden över vintern. Hon var stor nog för att förstå varför mamma och pappa hade skickat bort henne. Det var ju i de svåra tiderna, strax före lönesänkningarna och den stora strejken 1879, och föräldrarna ville att hon skulle få äta bondmat över vintern. Hemlängtan hade varit svår, men när vintern var på upphällningen kom pappa och hämtade henne. Vilken glädje! Det fanns arbete i brädgården igen och när de närmade sig Svartvik och möttes de av alla de välbekanta dofterna av hav, kolrök och trä – av sågverk.

Hon tänker också på alla människor som förstår att de nog aldrig mer kommer hem, runtom i krigets alla länder. Hennes äldste son Elias är fyrtiofyra år och nog för gammal för beredskapen, men vad händer med sistpojken, Edvin, om kriget kommer hit? Och kommer bröderna att kunna sluta fred med varandra?