Tåget glider ut från Helsingfors järnvägsstation tjugo minuter före midnatt en smällkall torsdag i januari. Molly ser sitt ansikte återspeglas i fönsterrutan innan hon låter mörkläggningsgardinen falla på plats. Kupén är utkyld och hon drar ulstern tätare kring sig. Det fanns en tid då hon drömde om att bli en berömd skådespelerska som kunde byta ut den tråkiga ulstern mot en päls, men den tiden är förbi. Hon är redan trettio år och sedan hon avvisade direktören på nachspielet efter en premiärfest har hon bara fått trista biroller.

När Molly lägger sig på den hårda bädden för att förhoppningsvis få några timmars sömn, vandrar hennes tankar genast till Henry. Hon är orolig för honom. Det har inte kommit något nytt brev sedan nyår och hans rapporter i tidningen har också upphört. Allt hon vet är att hennes älskade ville ta sig till fronten. Kanske är han död som väninnan Astas man.

Flyglarmet kommer sent på eftermiddagen nästa dag. En konduktör rusar genom vagnen och bankar hårt på alla kupédörrar. Bombplan närmar sig söderifrån och alla måste dra på sig de vita skyddsdräkterna och lämna tåget omedelbart. ”Skogen!” skriker konduktören. Men Molly inser att tåget har tvärstannat för långt ifrån skogsbrynet. De kommer inte hinna.

Hon tar Astas hand och halkar nerför de isiga trappstegen. Medan de pulsar genom snön tilltar mullret och snart kan de skönja planen som svarta fåglar mot himlen. Molly mins skräcken från den första krigsdagen, då hon sprang genom centrum medan bomberna föll.  Några kvarter hemifrån såg hon en storgråtande liten flicka som letade efter sin mamma. Hon höll den lillas hand lika hårt som hon håller Astas nu.

Och då som nu växter mullret till ett rytande. Molly kastar sig ner i snön och vräker omkull sin apatiska väninna. Hon släpper Astas hand för att föra sina egna över huvudet som skydd. Men precis när hon ska begrava ansiktet i snön ser hon hur Asta, helt ifrån sig av sorg och skräck, reser sig upp igen och börjar springa …