Sista tåget till London

December 1936, vid gränsen mellan Tyskland och Nederländerna. ”Bad Bentheim nästa!” ropar konduktören. ”De resenärer som ska vidare till Nederländerna måste visa sina identitetshandlingar.”
Truus ger spädbarnet hon har i knät en puss, dröjer kvar med läpparna mot hans lena panna. Sedan ger hon honom till hans syster och tar av deras tvåårige bror mössan. Hon lugnar barnen och snyggar till deras kläder, samtidigt som hon noga iakttar aktiviteterna på perrongen genom den snöslaskiga rutan.
Så skramlar dörren upp och en nazistisk gränsvakt kliver in.
”Visum?”, säger han till Truus. ”Ni måste ha visum för att resa ut ur Tyskland.”
Truus låtsas leta efter handlingarna i sin handväska, medan hon fingrar på sitt nederländska pass där det tydligt framgår att hon inte har några egna barn. Så sätter hon, ännu en gång, en lika djärv som farlig plan i verket …
Wien, 1936-39. Berättelsen om Truus och hennes livsfarliga verksamhet – att smuggla ut judiska barn från nazistiska områden – varvas i Meg Waite Claytons roman med en stark skildring av två tonåringar i 1930-talets Wien: vännerna Stephan Neuman och Zofie-Helene Perger. Stephan är son till en framgångsrik judisk chokladfabrikör. Zofie-Helene är dotter till Käthe Perger – en orädd antinazistisk journalist.
Stephans judiska härkomst försätter honom i stor fara när nazisterna tar över i Österrike, och förföljelserna blir snabbt allt grövre. Fadern fängslas och förs bort och familjens hem konfiskeras. Stephan håller sig gömd i Wiens underjord, där källare, katakomber och kloaker bildar ett gigantiskt nätverk. Men även där jagas människor som håller sig undan av olika skäl. 
Så fängslas Käthe, och tillvaron blir allt svårare även för Zofie-Helene, som dock lyckas hålla kontakten med Stephan. En dag får de höra talas om en holländsk kvinna som försöker få ut barn med tåg från Wien. Kvinnan heter Truus Wijsmuller, och hon förhandlar med en livsfarlig man vid namn Adolf Eichmann …